Don´t walk that way


 Jag satt på tåget till Stockholm tidigare idag och förbipasserade Arboga. En rysning gick rakt igenom knoppen och byn kändes ödelagd. Mord begås lite titt som tätt.
Fast jag håller mig på mattan, banne mig.  Jag mördar bara insekter och tid.
Och någon outhärdlig klåda har attackerat mig som en självmordsbombare i USA. Vedervärdigt är det. Kanske ett kvalsterbo som bitit sig upp till en större storlek?
Sängen har ropat mitt namn i två timmar nu, men ingen är mer döv än den som inte vill höra.
John Blund har förstås viftat med en påse godis, men jag vägrar.
Imorgon shoppar jag loss.

Bet hund i brö, för ung för att dö.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0