What am I now?


I dag, en helt vanlig jävla lördag så har jag kommit på att allt har en mening. Det måste vara så. ÖDET. Nu kan mina döda hundar äntligen släppa mig. Nu behöver jag aldrig mer fundera. Nu vet jag vart en person jag tänkt på framochtillbaka hela sommaren tagit vägen och varför. Känns skönt. Samtidigt inte. Det är bara så sjukt hur allt faller på plats. Olika, egentligen slumpmässiga saker. Det fick sig ett slut till sist. Men jag känner mig ledsen. De val man gör är bara inte det rätta, jämt. Samtidigt som det måste vara så. Jag har ju ändå beslutat mig. Eller hur? Jag föll nog i gropen ändå, trots allt. Jag vet det inte förrän nu, bara.

Alltså, jag har tröttnat på griniga människor. Människors ständigt "dåliga dagar" påverkar mig negativt. Dessvärre är jag inte den maskin jag önskar att jag vore som bara kunde trycka på en knapp och låta det rinna av mig. Det håller tyvärr inte så långt i min värld. Jag kan hålla mig bra länge men till slut brister det. Vart är all positiv anda? Är det den bortträngda höstångesten som gör sig påmind? En hängande mungipa får fan passera utan mig. HEJ OCH HÅ för sentimentala centralbyrån.

Kommentarer
Postat av: Celina

tålamod?

2008-08-23 @ 19:34:56
URL: http://starbucks.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0