Make sweet love


 Jag måste se över mina gamla relationer till folk. (resultat av för mycket busstid)
Ibland när man lär känna en människa, har man efter ett tag kommit över en viss gräns av otrygghet som gör att man känner sig säker. Därefter kan man bli blind. Ibland händer det att man öppnar garderober och över en faller en massa lik som överrumplar en, minst sagt. De lik som alla letat efter, som gjort att man uteslutit alt ont i en människa. Faktum är att alla har minst ett lik i garderoben och att tro att folk är blott goda är blåögats ticket to hell.
Därför letar jag efter dörren till garderoben det första jag gör om jag ska socialisera på längre sikt. Nästa gång kanske det liket är för tungt för att bära. I´m not ready to die, yet but I´m ready to kill.

 Sen har jag konstaterat att jag kan sakna en social förmåga, beroende på vem man umgås med. Vissa människor får mig inte sällan att känna mig som en snorunge som rymt ifrån dagis. Vilket jag för övrigt gjorde när jag väl var i den åldern. Whatever. Nästa människa som någonsin tänker eller säger att jag någonsin är för ung för något, kommer att få sig en fet välförtjänt smäll i nyllet. Jag har växt upp, men är inte färdig. Dock smart nog att se ett sammanhang mellan den förgågna och framtiden. Tjillevippen!

 Tvetydiga språk; INTE SAMMARBETSVILLIGT I BELALAND. Oh my god, jag avskyr dubbla budskap.
Och jag gillar inte när jag inte vet vart jag har människor. När jag inte kan definera människan i sig eller relationen.
Det är sådana man släpper fria. Orka bli förvirrad.


Känn dig träffad, för fan.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0