Pestens lilla kråka


 Jag sitter här med en lite roligare hårfärg; cerise. Ja, faktum är att det skulle bli blodrött men det blir det aldrig. Det sitter i slutändan alltid en mörk sockervadds-variant i hårtopparna men ack så charmigt. Allt klär en skönhet, säger de.
Sen vill jag tala om den irritation som uppstått hos mig. Den är precis lika påtaglig som en irritation i ett fult sår. Den vill bara inte ge med sig. Jag är dock lite omedveten om vad den här surheten handlar om.. Jag är inte bitter över något, egentligen. Jag är nog bara trött och stressad.
Saknar Carina och Ana <3 två personer vars samhörighet med mig, jag vårdar ömt.
 Östersund imorgon. Våldsgästa mor och mors mor. Undrar om Make up store har något att erbjuda mig.. DET har dom SÄKERT. Fler roliga ögonskuggor.

Min kropp har dessutom hittat muskler och leder jag inte ens visste att man hade. De ömmar. Det känns som att min höft är dubbelt så stor som den borde vara. Ryggen är sned, för jag känner mig som lutande tornet i Pisa. Men, inte tycker jag synd om mig själv för det. Nej, jag reflekterar bara över hur två Alvedon aldrig skulle hjälpa mig mot detta utan säkert orsaka fler smärtor. Panodil is the shit.
Nu, åter till TV:n.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0