A big fat bastard was pissing on me


 On my way home.. Eller vänta. Jag har ju inget hem. Inte än i alla fall men om två veckor. Först och främst ska jag till Orsa och packa mina saker, försöka fixa körkortsteorin, slita ut mitt umgänge och eventuellt dra till Östersund för att krama om mormor, om det skulle dröja länge innan jag visar mig igen. Och nej, mitt herrskap. Jag har inte fixat jobb än men jag är på ingång. Ni kommer i sinom tid få vetskap om detta, så snälla. Sluta tjata. Jag hatar att medge att jag är arbetslös. Det får mig att känna mig oengagerad, lat och obstinat. Nu vet jag att jag är precis motsatsen till det, men det kan inte ni veta. But now you do.
 
I natt sov jag jävligt dåligt. Drömde mardrömmar, vred och vände mig miljontals gånger. Fia hade inte kommit hem från sitt frieri ännu. Klockan var tre när jag såg ett sms hon skickat halv två. Ja, nu på morgonkvisten dök hon upp, då hade jag redan hunnit somna in hårt. Och jag har 7 timmars resa framför mig. Jag tänker använda min iPod mycket flitigt, så kan jag i samma veva passa på att roa mina medpassagerare med en del nynnandes på radiolåtar och rycka på huvudet lite. Ack så uncoolt. Jag skojade.

Och mitt agg mot tidsbegränsade människor har ökat avsevärt. Jag kan visst anpassa tider för möten, bla bla, men inte jämt. Jag har ett eget tidsschema och defintivt ett eget liv. Det är fan löjigt att gå runt och tro att jag alltid ska följa efter vad som sägs från någon annans sida, speciellt när någon aldrig kan anpassa sig efter mitt. Tyvärr, men där går min gräns om vänskap om vi så fint ska kalla det så.
Jävla kontrollbehov är vad det luktar.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0