"Should I stay or should I go?"


 En sak jag har funderat på ett tag, inte särskilt grundligt men bara låtit tanken fått slå mig.. Att vara vän med en föredetta. Dessa ex.
Om man kan vara ett par och samtidigt vänner, varför kan man inte bara ta bort själva tvåsamheten och enbart köra på den vänskapliga biten?
Att utgå ifrån mig själv; Skillnaden på då och nu är att förut kunde jag vara mig själv med honom men det kan jag inte idag. Det går fortfarande att ändra på det, men då måste vi spela i samma liga.
Är det en fasad man sätter till det yttersta för att i närvaron aldrig bli sentimental "på det där viset"? Det där som gör att man låter sig prata om den gamla goda tiden, hur det var i relationen när man var ihop och bla bla.
Jag och vederbörande blev aldrig osams. Egentligen slutade allt upp av no reason. Bara diverse ursäkter, men fortfarande är det ett avslutat kapitel.. Varför känns det så krystat? Antingen så umgås vi för att vi vill det eller för att vi måste?
Är man MIN vän, kan jag vara fyskiskt närvarande också men inte på ett sexuellt vis. Och med ex, kan det lätt bli fel?
Jag sitter i en "antingen eller"-båt. Och jag vet inte hurvida jag ska ro den båten i land.

Det här är sådan sak som påminner en om att man är kvinna, oavsett hur mycket man man önskas vara.
För egenltigen, hur svårt kan ett beslut vara att fatta?
Det  är ett antiklimax.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0