Någon förföljde mig


 Okej, vad är det mer med våren förutom att man är glad och kåt? Jo, psykoserna har ökat. Till dem hör höst och vår-depressioner.
Idag förstår ni var jag på väg hem från jobbet och pratade med mamma i handfreen, konkade runt på min väska och hade ingen koll på omvärlden. All min fokus låg på mamma som babblade på. Jag plötsligt vänder mig om, bara för att kolla läget (av någon konstig anledning) och där springer en medelålders kvinna i full kareta uppför en liten gräskulle. Jävlar vad bråttom hon verkar ha, tänkte jag. Aja, jag lunkar på och mamma babblar vidare. Sen kommer jag till villaområderna precis vid mig och den här kvinnan har knappat in på mig. Hela tiden tänkte jag: "Ah, hon lär snart går förbi mig." Men hon gjorde ju fan aldrig det. Först trodde jag att hon hade vikit av vid ett hus som var där, då jag vänder mig om för att det inte känns riktigt hundra. Ni vet, när ni känner er förföljda och jag nästan kände henne flåsa mig i nacken. Jo, hack i häl flåsar hon efter mig. "Hej", säger hon. Jag tittar väldigt skeptiskt på henne och känner mig väldigt illa till mods. Jag fortsatte att gå men hade helt tappat fokus på mor min i telefon. Sen hoppar kvinnan mitt framför mig och säger: "Vad heter du?" Öööh, öh.. Bella? Hon har ett kroppsspråk som talar om för mig att om inte jag är laddad med en k-pist och handgranater är jag nog rätt körd. "Känner du någon som heter Mikael Fisher?" Nej, sa jag. "Är det säkert det?" Eh, ja.. Eller.. Jo. Nej. Sen började hon dra världens historia om att några tjejer jagar henne. De var tio stycken bla bla, men försvann så fort hon tittade ut genom fönstret bla bla. HEJ PSYKOS! Hon svammlade på om allt möjligt.
Hon började be om ursäkt och sa att varför hon sprang efter mig var för att hon trodde att jag var en av de som "jagade" henne. Så hon tänkte: Nej, nu ska jag fan ta na'. Vilken nitlott, din jävel!
Och.. Om hon inte hade nitat mig hade hon säkert strypt mig med sina pattar, jävlar i min själ så de putade ut ur det hemska linnet.
Haha, FETGLÖM att jag går den där vägen igen.
Jag är fortfarande i chock, för allvarligt talat.. Där blev jag faktiskt rädd.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0