Love at first sight


 Igår gjorde jag mitt supertrevliga pass på jobbet från 7-20 och runt klockan 12 fick jag en timmes rast, så jag tänkte att jag skulle gå en promenad i "parken" som är bakom jobbet. Där fanns en stig jag följde men bara en bit, för att jag tänkte att den säkert skulle ta lång tid att gå, så jag började vandra runt bland grenar i skogen, halkade på stenar och klev i djupa vattenpölar i sneakers. Jag pratade med Fia under tiden och till slut sa jag på skoj; "Du, jag har nog gått vilse."
Sen fortsatte jag att gå, tills jag insåg fakta: jag har gått vilse. Jag gick mot ett bostadsområde och kände inte alls igen mig, så jag tänkte att jag måste ha gått åt helt fel håll, vilket fick mig att fatta beslutet att gå tillbaka den vägen jag kom ifrån, vilket var...? Jag gick i cirklar och började få smått panik, eftersom att jag måste vara på jobbet klockan 13.
Jag besteg berg (praktiskt taget), mötte många bäckar små och sprang i panik uppför branta skogsbackar med grenar som piskar en i ansiktet, som den idiot man varit att försöka utforska en helt okänd skog.
 Jag hade ingen tid att förlora, så jag sprang uppför en trappa in på en gård och knackade på ett blått hus där det hängde olika skyltar som "harley davidsson någonting.." och massa andra smått skräckinjagande skyltar som ska tyda på att där bor någon som gillar bågar, rock'nroll och brudar, så min tanke var att om jag knackade på där skulle det komma ut en lönnfet karlakarl i brillor, rakad skalle i en alldeles för tajt skinnväst med en bira i handen men det sket jag i.
Jag knackade på och ut kom en liten farbror (?!) vilken jag haffade jävligt fort och så andfådd som jag var och extas sa jag: "Jag har gått vilse. Jag ska till Lillhagsparken". Han såg väldigt besvärad ut samtidigt som han inte kunde låta bli att flina åt den ack så film-liknande scenen om bonden som tappat bort sig. Han sa åt mig att gå ner en väg där och där och där. Jag sprang ner för den gatan, får syn på en sprillans ny Volvo, som jag hoppar mitt framför och säger samma sak till honom: "Jag har gått vilse. Hjälp mig!" Vart ska du då, frågade han. Jag ska till Lillhagsparken. Jag jobbar där och jag börjar om tio minuter. "Ja, men du får åka med mig. Jag ska ändå den vägen."
Vid det här tillfället sket jag fullständigt i om han så vore Leatherface med en hel uppsättning knivar att sticka i mig. Då är det åtminstone okej att komma försent till jobbet. Tack vare mitt sunda förnuft, kom jag fram i tid till jobbet men fan så slut jag var.
Det visade sig också att jag var på en helt annan plats och killen som skjutsade tillbaka mig undrade hur fan jag ens hade kunnat gå den vägen. Ja, jag är från Orsa. Vi klarar det mesta som inte tillhör vanligheterna.

Alltid är det nåt.. Man får aldrig vakna upp och ha en vanlig jävla dag.


Kommentarer
Postat av: Sandra

Jag försöker att inte ta ut nåt i förskott. Förbereder mig på alla möjliga utgångar. Men hoppas på det bästa kan man alltid.

Men jag ser hellre att hon dör än att hon blir ruggigt dålig eller dement eller liknande. Känns elakt att säga det, men det känns mer humant på nåt vis.



Snygg vilsegång. ;)

2009-02-27 @ 16:38:26
URL: http://sounpretty.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0