Speedfreak


  Jag har funderat på en sak. Någonting som jag bara inte begriper mig på. Om två människor som är tillsammans och har varit ett tag eller längre, till slut inser fakta: det fungerar inte längre, vi har växt isär eller ett problem har dykt upp, varför fortsätter man gång på gång, år efter år att försöka reparera det? Av vilken anledning? Låt säga att man umgås mindre, bråkar mera, sexuell spänning saknas and so on, så kan man inte vara kär längre. Varför lämnar man inte det förhållandet, tar sig i kragen och går vidare? En gammal trygghet man har, tvåsamheten, att vara säker på att man har någon, är det verkligen viktigare än att vara riktigt lycklig? Man kan ju omöjligt vara särskilt lycklig om problemen aldrig löser sig, trots att man gjort otaliga försök och man inte längre har den där kontakten som är ACK så viktig om man ska involvera sig med någon. Det finns så många som gör så här och jag vill veta varför man gör så mot sig själv? Är man inte värd mer eller vad är det frågan om?
För att sanningen är; det kommer förmodligen aldrig lösa sig om man inte går två skilda vägar, inser fakta och försöker skapa sig ett eget liv UTAN att bli en bitterfitta som bara snackar en massa skit om den andra.
Enligt mig ska man sakta ner och försöka hitta den där someone special och inte bara hitta någon.
Det är verkligen helkasst. Man måste verkligen känna sig ensam om man lider av det här typiska förhållande-syndromet.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0