The Bellevues


 I helgen var vi ut på krogen som sagt och jag vet inte vad det var just den kvällen, men av någon konstig anledning var det ett par snubbar som kom fram till mig och ville (antagligen ligga) men tog den lite enklare vägen att le, hålla ölen lite högre upp och fråga saker om mig, som vad jag heter och vad jag gör bla bla. Så, jag hängde mest runt med Sara inne på den här krogen och vi snacka om en jävla massa. Sen fanns just där en speciell kille som jag under hela kvällen hade "flörtat över dansgolvet med". Han var ganska söt (dock väldigt kort, men jag har lärt mig att medellängden på män idag är 1.70) och jag hade inte tänkt styra upp en konversation eller så med denne utan bara nöja mig med lite flört på håll men så dröjde det inte länge förrän han kom fram och presenterade sig. Ungefär som att han samlat mod att gå fram till den långa häxan med avbitna klor.
Hur som helst konverserade vi väldigt kort för att jag var dum nog att avvisa honom, av misstag. Jag slängde en snabb blick på Sara som bara stod bredvid mig och gjorde ingenting, så jag tyckte synd om henne och sa till den här killen att jag var tvungen att återgå till min väninna. Den min han gav mig efter den meningen var som en liten pojke, snuvad på konfekten. "Jag känner mig avfärdad", säger han. Nej, gör inte det. Det är inte så jag menade. "Jaha, jag får väl gå tillbaka och underhålla mina vänner", sa han och gick därifrån, inte sur men som om jag stulit hans jumbo-polkagris-klubba.
Då hade han nämnt att han var med i ett band och för den höga musiken hörde jag itne riktigt vad han sa, men han sa något om Myspace och jag hade ju någon hum om vad bandet hette. Så, för att rättfärdiga detta missöde skaffade jag mig en Myspace, fick tag i bandets namn (tack vare min nykterhet kunde jag minnas allt solklart) och jag skrev till bandet personligen att den här snubben skulle skriva tillbaka. Och det gjorde han, se på fan. "Det var jävligt oväntat", från hans sida. Tja, my mission in life. Att alltid överraska.
En egentligen ganska trist historia kanske, och definitivt ingen kärlekshit jag ska be Liza Marklund skriva om, utan bara att jag var otrevlig då och ville be om ursäkt för det hela. Det känns bättre nu.

Läste någon ens hela den här ordbajseri-texten? Hoppas det.

bella

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0