Timglas-principen

 "Det kommer att rinna ut i sanden." Been there, done that. Why? Det får man ju fan aldrig veta.

Jag jobbade med Shaffa igår kväll och det regnade när vi gick hem. Jag svor långa ramsor och fick Kjell Bergkvist att blekna när det gäller den saken. Kombination av regn och blåst kan vara det värsta tänkbara.
Då säger Shaffa: "Det finns två saker man inte kan lita på i Sverige. Män och väder. Men å andra sidan är kvinnor inte mycket bättre. De byter telefonnummer så fort de får chansen och i värsta fall byter de identitet." Så sant som det är sagt, min kära kollega. Jag vet inte vad som är värst; tanken att alltid få strosa runt med ett paraply, våtdräkt och vindskydd i beredskap eller tanken att alla män är opålitliga. Ja, alltså. Det sistnämna kan ju kvitta. Ljuger de, så får de sota för det.
Sen finns det inget dåligt väder, bara dåliga kläder. Jag kommer dock inte ens försöka ge mig på att köpa ett nytt paraply. Jag fick erfara redan förra året i Skara, där vädret är ungefär densamma som här, att antingen skyddar man sig mot vind eller regn. Både och är inte på tal om. Paraplyet vänder ut och in på sig själv, spretar åt alla håll och hotar att döda nästa förbigående. Carola var ju så fint "fångad av en stormvind", varför skulle jag inte klara av det?
Ja, det var ju mycket att fundera på.

Annars har jag bara sullat och haft mig mest hela dagen och varit på mitt första matråds-möte som till största del bestod av gnälliga kärringar som hävdar att INGEN av de gamla äter blodpudding. Ska vi slå vad eller? Det var nog snarare så att de själva inte åt blodpudding. Då kan vi resonera så här: vem fan betalar för maten? Inte är det mycket av dina skattepengar iallafall. Det kallas pension. Alltså de gamlas pengar. Här, ta en näsduk.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0