D- day


  Det här är en dag där man bör överväga självmord men det slutar alltid med att jag inser att jag säkert skulle misslyckas med även det och tar därför inga risker.
Jag tänkte vara så smidig att cykla bort till Backaplan för att inhandla föda och lite annat. Det är en bit att cykla, så när jag utfört alla ärenden så cyklade jag hem igen och precis när jag började få upp farten så händer något, såklart. Jo, kedjehelvetet hoppade. Jag fortsatte trampa, för jag orkade inte inse den jobbiga situationen som precis har uppstått. Jag hoppar av skiten, slänger den uppochner och är bara allmänt jävla trött på objektiva saker som alltid måste kuka ur och jävlas med mig (dessutom måste jag skylla en del av min aggressivitet på det nikotinbehov jag har men avstår ifrån). Det hela slutar med att jag är svart om fingarna, om än mer irriterad på cykelfan som jag sparkade på också (ja, för det löser ju säkert alla problem). Och vad händer därefter, om det inte börjar regna? Ja, alltså. Jag brydde mig inte om det. Lite vatten får inte mig att se rött. Det har cykeln redan gjort. Ja, jag cyklade inte hem men jag hade ett ben på en trampa medan jag sparkade mig iväg med den andra. Höhö. Jag kom hem relativt fort ändå.
När jag kommer hem börjar Maja babbla om PPM-pensioner, papper om A-kassa som hon ber mig förklara om och NEJ TACK. Inget sånt. Jag ska dricka kaffe i lugn och ro. Ziiiip it!

MATTIAS, VART FAN ÄR DU NÄR JAG BEHÖVER DIG?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0