The time is now


 Det hade varit underbart om jag hade kunnat dela med mig av den enorma glädje jag känner just nu. Jag har allt jag behöver; goda vänner, en egen lägenhet där jag inte behöver slåss om badrummet med någon och ingen som dricker upp mjölken för mig. Nu kan ta mig fan ingenting gå fel!

Däremot har jag lärt mig grymt mycket genom det året som inneboende. Det slutade visserligen dåligt båda gångerna men motgången brukar avslöja begåvningen och framgången dölja den. Det kan alltså bara vara till min fördel. Det har fått mig att lära känna mig själv bättre och resultatet har blivit följande;

  • När det kommer till människor så måste här erkännas att jag är relativt naiv ändå, trots allt. Jag tror på att godheten alltid segrar och den här gången bevisade det sig fel. Då kan jag bara ha rätt nästa gång. (Inte med detta mena att godheten aldrig skulle segra. Det gör den någon gång.)
  •  Alla tänker inte som mig. Alla tror inte på att ärlighet varar längst, alla tror inte på att kompromissa, dela lika och alla tror definitivt inte på tacksamhet but I do.
  • Jag är alldeles för generös av mig och det är på både gott och ont. En egenskap som många anses positiv men det är lätt att man blir utnyttjad. Varför skulle jag någonsin vilja jämföras med en disktrasa som duger ett tag för att sedan kastas? Jag är snarare en betongvägg som består tills någon river ner den.
  • Jag behöver ordning och reda i mitt liv för att fungera. Annars hamnar jag i en ond cirkel av latmaskfeber där jag inte gör någonting på flera veckor och bara slösar tid på ingenting. Jag är alldeles för spontan och kreativ för att bara se på medan tiden går. I ain´t gettin' any younger, for that matter.
  • Jag kan lätt ta in nya människor i mitt liv samtidigt som jag har fått det enklare att lika fort kasta ut dem. 
  • Att känna den där kicken över att få kastas runt om i världen och möta nya upplevelser, ta lärdom av andra och sluta lalla runt i slentrian.
    And so an...

    Däremot undrar jag varför saker och ting alltid måste leda till sitt slut. Varför det alltid måste sluta dåligt. En sådan sak beror inte bara på mig utan de människor jag beblandat mig med. Jag menar, hur svårt kan det vara att prata ut om saker som gått snett? Är folk så förbannat långsinta, fega..? Okej, bryr man sig inte finns det kanske inte så mycket att tillgå men annars; LET IT GO. Let the spirit free!

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0