Kärlek är som kärlek känns


 Jag pratar alltid om att man kan få vad man önskar sig, om man verkligen tänker, känner och handlar efter det man strävar efter. 

I veckan lunchade jag med en kille som heter Filip, väldigt trevlig och egendomlig (Just the way I like 'em).

Vid en viss tid under lunchen slog det mig att han påminde lite grann om en kär vän vi alla förlorade för lite mer än två år sedan, Tommy. Det var lite av gesterna, det var lite av livsstilen, det var lite till sättet och jag kände att det är så man får minnas människor man mister genom åren. Att minnas dem genom andra. Om man bara skjuter sorgen och alla fina minnen åt sidan, så kommer man att tappa glädjen man hade till dem i livet. Ska det vara så? Vill man inte minnas sådant som gjorde en glad? Måste man vara ett med det dåliga i alla tider? Nej! Man måste lära sig att bara för att en människa inte längre står på jorden, består de alltid i våra minnen.

 Det var då jag fick ett meddelande av Lotta, Tommys mamma, med en bild på Tommys gravsten som hon gjort fin nu till hösten. Jag förklarade för henne att jag är oerhört tacksam över att hon fortfarande hör av sig och skickar bilder. Jag vill fortfarande vara en del av det livet. Allt måste inte ta slut där prästen slutade babbla. Det är ju då man ska börja ta hand om varandra och glädjas åt det vi tillsammans kan minnas.

Jag känner fortfarande värmen i hjärtat.
Tack, Lotta!


Kommentarer
Postat av: Anonym

kram

2009-09-06 @ 19:14:27
Postat av: Anonym

kram på dig.

2009-09-06 @ 19:19:00

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0