1. Ett ögonblick som förändrade allt

 Det har ju vandrat runt sådana där helt ointressanta frågor som man ska besvara (Till vilken nytta kan man ju undra) men jag tänker ändå besvara några av dem. Det jag anser är "viktigt".


Tommys död förändrade mer än vad jag själv kunde ana. Från och med dag ett raserades en gammal Bella och en ny byggdes upp.
Jag insåg helt plötsligt vad i livet som var av värde. Tommy var någon som hade funnits i mitt liv i den tidiga tonåren. Jag kände honom inte särskilt bra men vi hängde. Vi var två i gänget. Allt efter att åren gick, man hamnade i den ena skiten efter den andra så insåg jag snart att jag hade en vän. Ialla fall efter hur jag definerar en vän.
 Han flyttade iväg och vi hördes sporadiskt över telefon, sågs när vi fick tillfälle. Sen kom vi båda in i en period där vi var som mest sårbara. Han på sitt håll och jag på mitt. Så började vi prata med varandra på riktigt och så blev vi närmare vänner. Vi kom till varandra när man ville få lugn och ro, slippa alla intryck från alla andra, bara vara sig själv. Han sa det, det sista han gjorde: "Fyfan, HÄR.. Här känner jag mig hemma." Sen satte han sig ner på en stol i mitt kök. Tommy blev helt plötsligt någon som lågt högt rangordnad i mitt liv och jag gjorde vad som helst för att han skulle ha det bra. Jag gjorde verkligen allt.
Det här var precis året innan han dog. Då man kände att man har hjärta till någon annan, någon att speciellt bry sig om. Den humoristiske, söta, galna lille pojken hade nog vuxit upp lite och var helt plötsligt någon man kunde prata allvar med och inte bara måla läppstift i håret på.

Jag var tacksam över att Tommy fanns i mitt liv och vad roligt vi har haft! De allra finaste minnerna jag har, delar jag med honom. Tur nog finns det saker som ständigt påminner om honom och på så vis kan han leva vidare i en annan skepnad.
Livet slutar ju inte för att han inte kunde leva vidare. Där kläcktes ju istället ett helt nytt liv, visserligen med stor sorg men också med en helt ny glädje.

Alla ska vi dö och fram tills dess gäller det att leva ut av bara fan! Tommy levde sitt liv på 18 år - Men han hann fan med mycket också. Det är sorgen han efterlämnat sig som är jobbig för oss som är kvar men han var nog klar med sitt.

Genom Tommy har jag börjat leva på ett helt annat sätt, där man helt plötsligt blir mer tacksam över det man har och har lättare för att roa sig. Vem fan vill leva ett tråkigt och värdelöst liv egentligen?

tommy ryngebo

2006.


Kommentarer
Postat av: Sandra

Fint skrivet tjejen!

2010-12-22 @ 20:05:50
URL: http://sandravardag.blogg.se/
Postat av: pelham123

Både ledsamt och styrkande att läsa inlägget. Hoppas du har en finfin jul :)

2010-12-25 @ 10:26:55

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0