Still not dead


 Julhelgen passerade revy. Jag spenderade den till största del på jobbet med mina härliga arbetskamrater. Tyvärr blir jag av med en av dem - Hon har funnit sin rätta position på annat ställe och jag kan inte vara annat än glad för hennes skull (Samtidigt jävligt ledsen för min egen). What to do? Jag kommer också att dra vidare sedan. Inte riktigt än dock.
Sen får man alltid glädja sig åt dem som är kvar och det gör jag sannerligen. I´ve got Minelli.
 
Så på juldagen kommer ett par anhöriga för att hälsa på sina äldre. Vad händer, om man får stiga in i Belaland? Jo, man hör klockan på dörren ringa och man kan urskilja två ringa gestalter genom den frostade glasdörren. Man öppnar den med fart och styrka, för att den vanligtvis är kanske något trög. Där får en liten flicka sig en smäll, då hon ställt sig precis bakom dörren. Dumt gjort av dig, flicka lilla.
Lite överrumplad tittar hon upp på mig och jag ser hur hennes ögon liksom inte slutar vandra uppåt och hur hon gapar allt större & större; ETT MONSTER! Eller vadå? A giant? A Bella? BuH! Jag var något generad faktiskt. Jag blev nog lite röd i ansiktet när pappa hennes tittade på mig medan jag liksom försökte harkla med ur ett; "Oj.. Då. Förlåt. Ehhh..." "Ja, det gick nog bra", säger han bara. "Ja, förlåt. Jag... Eh.. Tog nog i lite mer än jag hade behövt.. Eh.. Kanske."

Ey, lämna era barn hemma, föräldrar! You´ll never know who's behind the door.



kisse

Marias söta katt.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0