Alla vill till himlen men ingen vill dö.

 
 De senaste dagarna har präglats av nostalgi. Jag har tänkt och återupplevt många goda stunder, när de var som bäst, för flera år sedan. När man var yngre. En tonåring utan ansvar, stora umgängeskretsar och så jävla skitkul man hade nästan jämt. Vi var grupperade men i slutändan förenades vi och blev ett. Alla känner alla. Jag har att tacka Orsa för det.
 Därför blir man, oavsett relation till människor i Orsa, inte opåverkad när någon dör. Någon ur gänget, gänget som var aktuell för flera år sedan, dör. Det är människor man har minnen med. Historia är det som förändrat oss till dem vi är idag. Man går inte oberörd. Jag å andra sidan är inte den som ska prata om den här personens dödsfall som en närstående men jag känner fortfarande sorg. Jag tror att alla vi känner likadant inför det.
För någonstans var tiderna förr, mycket bättre. Då vi alla fortfarande var tonåringar och förenade. Idag är det annorlunda.
Jag vill ändå skänka en tanke till hans föräldrar, nära kompisar och de som kände honom för den han var i nutiden.

Andreas Gregas - Mammas gata talar mycket för det jag känner just nu. Inte bara inför det som hänt, utan för det som kallas "Back in the days".

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0