Civilkurage, krig och kärlek

Att växa upp och bli äldre, mer förståndig handlar inte bara om att lära känna sig själv utan också att lära känna andra. När man var i tonåren hade man ingen aning om vilka alla vuxna människor man gick till mötes var som personer. Vad de stod för, vilka samhällsinsatser de gjorde osv. Idag vet man mer.

Man vet vilka som skulle ställa upp för vem inför vad, om man har civilkurage eller om man är en typisk svensk som låter allting bara passera revy medan det går åt helvete för någon som står en nära. Svenskarna visade vad de gick för under andra världskriget. Konflikträdda, medelmåttiga. ”Bäst att inget säga, bäst att inget göra.” Det var våra förfäder det men tyvärr lever det vidare att inte ingripa när någon ropar på hjälp. De ställer sig frågan: ”Vad ska jag göra?”
 När man läser tidningen är det tydligen mycket lättare att bi upprörd över någonting som uppmärksammats, t ex en våldtäkt på en ung flicka eller misshandel av kvinnor. Då blir folket helt plötsligt samhällskämpar. ”Om det där hände mig skulle de få se på fan!” De blir förbannade och använder sedan det senaste nytt som en kaka till kaffet, diskuterar människor emellan om hur fel det är att som medmänniska inte ingripa om man vet om att en annan människa far illa. ÄNDÅ, ändå..  Skiter folk i att ingripa när det går åt helvete för en person som de känner, för att de ställer sig frågan: ”Vad ska jag göra?” I krig och kärlek är allting tillåtet. Nöden har ingen lag.
Det man ska göra är att kämpa, vara ett stöd och göra det som den utsatta personen inte förmår: ta sig ifrån problemet, vägleda vederbörande till någon som har kunskapen att förbättra livssituationen. DET INKLUDERAR INTE ATT RYCKA PÅ AXLARNA.

För mig, det värsta är inte att någon dör och faller under jorden. Det värsta för mig, är att se en människa dö levande, slockna. När någon har tappat livsgnistan och lusten att leva. När någon säger det och ignoreras, så vet man helt plötsligt vilka som skulle rädda dig ifrån att falla ifrån ett stup och vilka som skulle vända dig ryggen.
Men, det finns alltid någon som vill rädda. Någon som skulle offra sitt eget liv för en annan. Om man bara har den tryggheten så skulle man våga hoppa.

Jag tänker göra min insats som medmänniska. Ni andra, ni får dö ensamma.



kärlek och respekt

Kärlek och respekt, va?


I´m a fucking role model


 Jag har spenderat min söndag med världens bästa människa; Mathias. Min själsfrände.
Vi har varit både till Frölunda Torg och IKEA. Jag behövde ett nytt dator/skrivbord. Det bord jag hade innan fick allt som stod uppe på den att fara ner i golvet. Det fick mig att se rött och jag har annat för mig än att rada upp alla svordomar jag kan på rekordtid. Så nu jävlar har jag ett bord som inte ids mucka gräl med mig. Då blir det träflisor i hela lägenheten.
Det finns ingenting som kan göra mig så förbannad som döda ting. Jag har noll tålamod med saker som jävlas. Som att slå i stortån i en tröskel.. Då är man på snudd till att klassas som mentalsjuk. En helt vanlig träpinne kan bli Djävulens avföda på nolltid, som bara måste förintas!
Det var en kort introduktion om mig.

Nu ska jag doppa huvudet i vatten och blunda för alla världsliga problem.



databord IKEA




Party at Greta's



 Det var förfest hos Sofia igår. En salig blandning av folk skulle man kunna säga. Det var mitt folk och Sofias folk i en kombo. Innan midnatt drog vi alla ut till Gretas (Den omtalade gaybaren i stan) men det var glest med folk där tyckte jag. Den här gången var det dock fler fnittriga bögar än det brukar vara, vilket var helt underbart. Två killar med superblonderat hår och smink roade mig större delen av kvällen med att dansa på scen och vara supergay. I love supergay- killar.
 Inne på toaletten, som är avsedd för både killar och tjejer, gled en liten thailändera upp bredvid mig och började prata. ADORABLE! Han hade noppat sina ögonbryn mer än vad jag hade. Han såg nästan ut som en pygmée bredvid mig också. Nästan som en Nils- Karlsson Pyssling - En människa i miniformat.

fläta i skägg  jimmie 

Alla mina andra bilder blev så jävla suddiga och dåliga. Skitmobil- kamera. Så det saknas bilder på folk men jag kanske kan haffa några någonstans. Jimmie, Kenta (New guy) och jag.


Cheap Monday - Only for spinky legs


 Jag var på stan häromdagen och letade efter ett par hederliga ljusa jeans. Sådana som var populära på 80- talet. Helt jävla omöjligt. Så slog det mig att Cheap Monday bör ju ska ha någon kulör alá 80- talet. Jag har aldrig haft ett par Cheap Monday brallor och under den här dagen fick jag reda på varför.

Jag tog två olika storlekar, klev in i båset med 60w lampor som inte får en att framstå i bättre dager. Jag fick upp byxorna efter att ha praktiskt taget tryckt ner mig i dem. (Som när man trycker ner en sovsäck i dess skydd) De är inte gjorda för personer med former. Det märkte jag. Mina ben försvann med byxorna. Visst, jag kom i dem men att ta sig ur dem var fan svårare. Då hade jag redan börjat svettats efter omgång ett och provhytten var så liten att jag hoppade runt på ett ben där inne samtidigt som jag försökte vika ihop 1.78 cm dubbelt i en 0.5x0.5 m provhytt. Veckans fiasko, kort och gott.
Sen gillar jag att det är glipor vid provhyttsdörrarna så att det finns möjlighet för åskådare. Jag skulle ha öppnat dörren och bett om fem kronor för cirkusen men jag hade ju fullt sjå att hoppa ur byxorna. Aldrig mer Cheap Monday.

Våren är kommen och jag tänkte börja cykla till jobbet. I fucking looove it.


Raggningsteknik som fungerar, uppenbarligen


 Jag åker buss. På bussen lägger jag märke till en blond tjej. Söt tjej. Hon håller en mapp med papper, troligtvis papper till en undervisning i skolan eller något liknande. Mitt emot henne sitter en kille. En kille som uppenbarligen lägger ner sin tid på att träna. Den slutsatsen drog jag när jag ögonmätte hans biceps som nådde en omkrets på 200 cm.
Bredvid dem står en pappa med en barnvagn och en tant med en rullväska full i chips (Jag skämtar inte.)
 Någonting händer medan jag tittar bort. Den blonda bruden, träningsnarkomanen, tanten och far till alla barnen började hålla en konversation om någonting som får alla att dra på smilbanden. Jag sitter med min mp3 och ser hela händelsen utspela sig. Mitt i fucking allt börjar den blonda och tränar’n få kontakt med varandra, precis som om de kände varandra. Sådär avslappnat, naturligt. Han frågar om han får sätta sig bredvid henne (Jag är idel öra. Större öron finns inte på den som egentligen inte ska höra)
Efter 7 minuter, ganska exakt, frågar han efter hennes telefonnummer och får det (!) Av det jag kan se med mina kanske cyniska ögon passar dessa två människor inte ihop. Hon verkar redig, smart, charmig. Han verkar vara dum. Lite som den Magnus Uggla talar om i låten ”Iq”. Om man får lov att vara ytterligare lite cynisk skulle man kunna tro att  han är en sådan snubbe som letar efter en brud med kanske lite mindre biceps men med silikon- pattar med en omkrets på 200 cm. TJI FICK JAG!
 Snacka om old- fashioned- kind- of- way att få ett telefonnummer. Det är precis sådant där jag älskar. Gammalt, hederligt kommunikationssätt som kräver varken e- legitimation eller chattrum. Så all cred till de fördömdas prins som lyckades charma kungens prinsessa och snuva mig på Nemi- konfekten.

Spott på mig som är så fördomsfull men det här kommer jag säkert dra nytta av vid ett annat tillfälle. Man lär så länge man lever eller hur?


clowncunt


Körslaget; Lag Moraeus


 Jag åkte hem till Andy vid 20- tiden igår och tvingade honom att titta på Körslaget med mig. Man kan tycka att jag bör heja på Gyllenhammar, som är ifrån Mölnlycke/Göteborg (Jag kände konstigt nog igen en person i kören där också) men jag har mina rötter i Orsa och känner igen de flesta som är med.
Så igår studdsade jag och var lite lycklig över att Moraeus låg bäst till efter första omgången. Jag hoppas fan att de vinner! HEJA MUSIK- BYN ORSA!
Detta betyder att varje lörag kl 20.00 kommer jag att vara bänkad framför tv:n. Det brukar jag aldrig vara annars, så det ska bli intressant.
SEN slog det mig: I tanke på hur litet Orsa är och hur understimulerad jag kan tänka mig att många undomar är, så är det helt fantastiskt att de har något att ägna sig åt en tid framöver. Det är fan bara bra grejer!


Aktiv dödshjälp

 
 När jag läser just den här artikeln så börjar det växa någonting i mig. Den här personen vädjar till samhällets sunda förnuft; låt mig få dö. NEJ, skriker de tillbaka. En människa ska leva till varje pris. Det ska förebyggas, psykologibehandlas in i det sista. Är det verkligen rätt i sammanhang som detta? Man lever på apparater, man saknar möjlighet till ett, för mig, värdigt liv och social samvaro. Är det verkligen riktigt att en människa ska få lida år efter år i en och samma säng i väntan på att få dö? För mig bevisar det att människan tycker att sin nästa inte är värd mer än så.  Vi vet ingenting om döden mer än den sorg den lämnar efter sig. Vi vet inte om döden kanske är att nå nirvana, komma till himlen, landa i paradiset. Det är ju dit man vill, om man tror på den biten efter livet. Ska då inte människor få välja själva när de ska dit? De enda som får lida av att någon dör, är de som överlever. Allt som har med döden att göra är varje levande människas själviska handlingar. Om man visste att alla som dör, dör lyckliga.. Hur skulle vi ställa oss till frågan om aktiv dödshjälp då?

 Läkare menar att man utesluter vårdmetoden att höja sinnesstämningen för en person som fått dödsångest. Självklart skulle det se väldigt illa ut om en läkare sa att man bör tillåta aktiv dödshjälp. De mister sin rubrik som läkare. Läkare ska rädda liv, inte ta liv. Man glömmer dock hur ofta en läkare ser smärta, vemod, dödslängtan och om de är där för patientens hälsa men också för att med dövörat lyssna till patientens vilja, hur kan de ignorera deras största önskan? Jo, för att vi följer en lag såklart men utanför lagen. Alla går inte att rädda. Tyvärr. Det gör inte det. Jag önskar verkligen att man kunde det. Jag önskar också att alla krig försvann. Not that simple. Man gör sin insats, tror på det och när resultatet blivit ett faktum får man helt enkelt finns sig i det.

Jag strävar efter att få som jag vill, inom moral och etik, vilket gör att demokrati står mig närmast. Ska då inte demokrati betyda att varje enskild människa får sin röst hörd? Folkstyre – majoritetsstyre. Ändå gör vi allt för att individualisera. Hyckleri kallat jag det.

Ta upp aktiv dödshjälp som diskussion, se över lagarna och verkställ efter varje människas enskilda behov och önskningar. Det anser jag. I fall som ovan nämnda.


Kommunikationskrav alá 2000-talet deluxe


 Åt helvete med dagens kommunikationskrav.

Jag hittade en egendesignad hatt på Tradera som en ung tjej syr och jag tänkte bli ägare till en av hennes prylar. Jag mejlar henne personligen om hatten och frågar om hon kan göra en liten justering med ett smycke jag inte var så förtjust i. Det fixade hon, nu till hur vi ska sköta betalningen. Det framgår tydligt av hennes konversation att hon är ung. Det förekommer smileys i var och varannan mening. Jag å andra sidan försöker att undvika smileys å i synnerhet när det gäller affärer. Det är oprofessionellt anser jag. Man ska vara saklig och kortfattad.

Den här tjejen upplevde mig som arrogant när jag försökte kompromissa med henne. Hon skulle minsann ha betalt innan hatten dök upp så jag föreslog att jag betalade frakten och resten när hatten var framme. Nej. Den hissen gick inte ända upp. Hon förstod inte alls och det hängde helt på att jag inte använda de hemska runda, gula figurerna. Eller det är en teori jag har.
Jag så åt den lilla ”ongen” att jag tappade intresset att köpa den. Hon skröt med att hon gott kunde sälja den till någon annan. Det kan hon GOTT göra, jävla unge.

Fast det är ju inte bara hon som tycker att hela smileys- kommunikationen bör vara inräknat i allmänt vett på 2000- talet. Det kan tydligen vara en isbrytare att använda smileys. Hell no. Om människan jag skriver till inte förstår vad jag menar utan gula gubbar, så får det problemet stå för dem och inte mig. Enough said!


Vi är våran framtid


 Vi pratade om gångstilar, jag och en manlig vän. Han går gärna med huvudet närmare marken och krokig rygg medan jag själv håller huvudet högt som om det skulle ha regnat in. Med bastanta steg tar jag mig fram och till synes kan man tro att jag ska invadera Polen.. I joggingskor. För det är ju det jag har på mig nuförtiden. Jag har också insett hur svårt det är att se cool ut i joggingskor men det är en smäll jag får ta i tanke på hur mycket vanliga, platta skor förstör mina fötter. Hallux Valgus. Förbannade knölar som gör både ont och ser för jävliga ut.

Däremot kan jag tacka mig själv för att jag sträcker på ryggen när jag går. ”Vad gör det om hundra år?” kan man tänka. Jo, när man blir äldre så krymper kroppen ihop och jag själv vill inte gärna se ut som ett ”C” gåendes på kanske Göteborgs stadsgator när jag blir gammal bara för att jag tänkte ”skönhetsmässigt” när jag var ung.
 Faktum är att allt det vi gör idag kommer att påverka våran framtid. Hur många gånger har man inte tänkt: ”Äh, det gör ingenting.” när man vet att man kanske har ställt sig i en mindre bra position på jobbet? Sen fortlöper den här typen av misstag dag ut och dag in, år efter år. En olycka händer så lätt och en olycka kommer sällan ensam. Dags att bli seriös. Kolla in våra ”förfäder”. Många av dem hade inte den kunskap som vi, nutidens generation, bär på när det gäller bekväma arbetsställningar, hälsa och förebyggande metoder för arbetsskador eller skador i hemmet. (Hur många har inte sågat av sig tummen hemma också?) Vi tänker inte på framtiden för att vi inte kan se den. Vi tror att vi är konserverade och ska både se ut och förbli sådana som vi är idag, vilket är helt fel.

DAGS att ta sitt ansvar som frisk och hälsosam (Utan att bara äta sallad och frukter) i framtidens kommande dagar. Det är trots allt bara vi själv som får lida för det.
Jag vet inte.. Hellre glad nu än om 25 år?
Hur ska man resonera för att få en schysst balans på "hälsa"?



Carpe diem i all ära men att inte tänka framåt är bara dumdristigt.


Allt handlar om karma


 Det var det jag först trodde. Gör gott, få gott. Simple as that, huh? Kan då någon vänlig själ förklara för mig varför vecka 10 var som att mellanlanda i helvetet? Inte nog med att jag har gått runt som The Terminator i tre dagar och sett ut som om jag frusit ihop med axlarna. Igår slog jag ut ett juiceglas när jag skulle sätta på mig en morgonrock. Jag kan alltså inte ens klä på mig utan att det går åt helvete. Glaset går i tusen bitar, varav en av de största bitarna fastnade i sidan på min fot. Därefter hade jag blodspår i hela lägenheten. Överallt. Badkarskanten, köket, hallen, vardagsrummet. Det såg ut som om jag försökt slakta ett djur som lyckats komma undan. Sedan fastnade strumporna i det där också men.. Ytterligare i- landsproblem. <- Mitt problem alltså. Jag har problem. Helt underbart! Så vet man att man lever. Things that come too easy are not worth having.


Idag har jag haft det bra. Först ägnade jag hela förmiddagen åt att slänga gamla gardiner och lakan. Lakan med Harry Potter på (Helt otroligt att jag vågar erkänna det så offentligt..) Nu är det sopor i alla fall.


Sen åkte jag och Mathias till Olga & Dennis på födelsedagsfirande. Hon fick ett stort påskägg som innehöll lite godis och resten med hygienartiklar såsom tandborste, tandkräm, hårnålar, hårspray, hårsnoddar, listerine, tvål osv. Det är alltid lika roligt att träffa dem.


Dödsfällan

Jag vet inte hur roligt det jag har att berätta är på en skala från ett till tio men om jag själv får svara så skulle jag nog hävda att det är en tolvpoängare rätt av.

Man tittar ut, inser att det är glashalt ute. Väl ute tassar man runt på tå som Fred Flinta i bowling och försöker undvika att döda sig själv. Det har hittills gått väldigt bra. Jag lever fortfarande och jag har inte ramlat.. Utomhus. Däremot är min egen lägenhet rena dödsfällan.
Jag vandrade runt i min egen bonad häromdagen och fann en satinblus på golvet (Den har givetvis gått och lagt sig där på egen hand). Vad händer? Jag kliver på blusen, istället för att ta upp den, och lutande tornet i Pisa faller som en fura på golvet med huvudet före. Det absolut första jag kunde tänka på, när jag väl fattat vad som hade hänt, var: Nu får jag en hjärnblödning, blir invalid för livet och får spendera mina sista dagar i en rullstol. När jag insåg hur illa det lät så kastade jag upp benen och sparkade med dem åt sidorna för att kolla att jag var i skick att fortsätta gå till toaletten själv eller om jag är tvungen att ta invalidtaxi till den.
 Nu har jag nackspärr. Jag har så ont att jag knappt kan röra mig men det gör ingenting. Jag är så tacksam över att jag fortfarande kan gå.
Däremot kan hjärnan ha tagit skada av fallet, för jag kommer knappt ihåg vad en ”smörgås” betyder. En lätt hjärnskakning kanske och några hjärnceller mindre but hey. Vem fan bryr sig?


My trip to..

Igår fick jag en snilleblixt. Jag och Mathias har pratat om att resa någonstans men inte riktigt kommit på vart. Man bör ha en plan så att man snart kan börja spara pengar.
Så på väg hem från jobbet lyssnade jag på min MP3- spelare och Paloma Faith sjöng..

Då visste jag direkt att dit vill jag verkligen åka och om jag ska åka dit, så är det definitivt med Mathias. Min bästa vän, någon jag är trygg med och har roligt med.
Nu lägger jag undan en bra summa pengar varje månad fram till nästa vår/sommar.

 



---


Min symaskin började krångla för mig igår, vilket gjorde mig lite ledsen. Jag tog fram symaskinsboken för att eventuellt få lite hjälp på traven och där stod något om att ta bort matar- skyddet och borsta rent allt damm. Så jag gjorde det och HERREGUD! Att symaskinen ens har fungerat är ett under. Det var nästan ett helt plagg med damm där. Lätt att jag hade kunnat sticka sockor av det.
Vi får se imorgon, när jag ska sy på mina ”korsett”- band på mitt linne, om den fungerar som den ska. Annars blir det inlämning på verkstaden. Jag får det svårt att leva utan den.


Internationella Mongo- dagen?


 Jag drog ner på stan för att fixa några saker innan jag skulle möta upp Karl- S. Nordstan var full i folk och speciellt mongoloider inkl. några andra handikappade. Jag förstod inte riktigt.. Var det något jag missat?


Jag mötte så småningom Karl- S, vi tog spårvagnen till Slottsskogen (Det börjar bli lite av våran grej) där vi vandrade runt en stund. Vi hoppade på nästa spårvagn till Järntorget och eftersom att det bara var några hållplatser ifrån så ställde vi oss där barnvagnarna brukar stå annars. Bredvid mig satt en flicka med Downs syndrom och då slog det mig igen: Jag är på andra sidan stan och ännu en mongoloid.
Jag fortsatte prata med Karl- S och började sedan känna hur det började rycka i min handväska. Även här handlade jag rent instinktivt och sa: ”Nej!” och ryckte bort väskan utan en tanke på vad som hände. Då var det den här lilla flickan som ville stänga dragkedjan på min väska (Sa hennes assistent/mamma/någonting, som var lite besvärad över flickans handlingar).
 Jag å andra sidan skämdes ju för att jag säkert skrämde flick- stackaren.  Jag fick fniss- attacker under tiden bara för att jag tyckte att hela situationen var skev och lite lustig.
Men alltså, varför händer sådant där alltid mig? VARFÖR VARFÖR VARFÖR, DU HÅRIGA BLAND MOLNEN?

Och nu har jag precis ätit VÄRLDENS godaste qournfärssås. Färsk basilika, färska champinjoner, vitlök och lagerblad is the shit! Jag är hemma i Göteborg igen. Jag är hemma! It´s fucking great!


Den nya teknologin når inte 1900- talet

När den äldre generationen inte känner till den nya teknologin, så blir jag galen. Jag är ju på sätt och vis uppväxt med datorer, mobiltelefoner, IT och känner egentligen inte till något annat. Jo, det gör jag förstås. Jag hade ”svarta tavlan” i skolan och lärare kvar sen mina föräldrar var små, så jag börjar bli till åren men tillräckligt ung för att fatta grejen med high tech- prylar. Då ringde mormor..


Min mormor ringde och det framgick tydligt av hennes konversation att hon var stressad. Hon började prata i 30km/h och ökade sedan successivt på ju längre in på ämnet hon kom. Hon skulle försöka förklara för mig att hon var tvungen att fylla på sitt kontantkort med hundra kronor och hur hon skulle gå tillväga. Jag förklarar hur det hela ska gå till och allt verkar okej. Hon skulle lämna uppgiften vidare till återförsäljaren sa hon.

Så här gick det till:


- Mormor: ”Men nu måste jag lägga på, för annars går alla pengar åt mig.”
- Jag: ”Nej, det gör de inte. Du och jag har samma abonnemang så vi ringer gratis till varandra.”
- Mormor: ”Nej, det har vi inte.”
- Jag:  ”Jo, men jag vet att vi har det. Vi skaffade ju detta åt dig så att du skulle kunna ringa billigt till mig och
syrran. Du betalar bara uppkopplingsavgift. Du har Halebop, mormor.”
- Mormor:  ”Nej men jag har inte det. Det har mamma sagt. Jag har en Nokia.”
- Jag:  ”Ja, men det är ett telefonmärke. Jag pratar om ditt abonnemang, som du ringer med. Det heter Halebop.”
- Mormor: ”Nej, men det gör inte det. Jag har en Nokia och gammal är den!”
- Jag: ”Men vad fan! Alltså, nej.. Mormor, jag kan inte fortsätta den här diskussionen. Vi kommer ingenvart men jag ringer dig sen. Hej då!”

Så, i slutändan har hon säkert Halebop men hon förstår bara inte skillnaden.
Jag å andra sidan flippar ur när jag inser att 2000- talet gick för fort för 20- talisterna som är fastlimmade på 60- talet. Stackars mormor ville bara väl men jag hade inte tålamod.

mormor


10 sjuka sätt att dö på



Den fullständiga listan.


Bilar och Dermal Anchor


 Jag har lyckats komma på vad för typ av bil jag skulle vilja ha och kommer att få när jag gifter mig rikt: En Audi A5/S5. Aldrig någonsin har jag intresserat mig för bilar men nu på sistone fokuserar jag mer på bilar än på vägen när jag kör. Igår, både på väg till Borlänge och därifrån, möttes vi av ett gäng Audi- bilar och de är sjukt jävla snygga! Sjukt jävla dyra att både köpa och reparera.






Jag har också kommit på att jag vill smycka ut mig med Dermal Anchor. Vi får se vart jag tänker placera dem.. Någonstans runt hals/nedanför halsen.




RSS 2.0