Civilkurage, krig och kärlek

Att växa upp och bli äldre, mer förståndig handlar inte bara om att lära känna sig själv utan också att lära känna andra. När man var i tonåren hade man ingen aning om vilka alla vuxna människor man gick till mötes var som personer. Vad de stod för, vilka samhällsinsatser de gjorde osv. Idag vet man mer.

Man vet vilka som skulle ställa upp för vem inför vad, om man har civilkurage eller om man är en typisk svensk som låter allting bara passera revy medan det går åt helvete för någon som står en nära. Svenskarna visade vad de gick för under andra världskriget. Konflikträdda, medelmåttiga. ”Bäst att inget säga, bäst att inget göra.” Det var våra förfäder det men tyvärr lever det vidare att inte ingripa när någon ropar på hjälp. De ställer sig frågan: ”Vad ska jag göra?”
 När man läser tidningen är det tydligen mycket lättare att bi upprörd över någonting som uppmärksammats, t ex en våldtäkt på en ung flicka eller misshandel av kvinnor. Då blir folket helt plötsligt samhällskämpar. ”Om det där hände mig skulle de få se på fan!” De blir förbannade och använder sedan det senaste nytt som en kaka till kaffet, diskuterar människor emellan om hur fel det är att som medmänniska inte ingripa om man vet om att en annan människa far illa. ÄNDÅ, ändå..  Skiter folk i att ingripa när det går åt helvete för en person som de känner, för att de ställer sig frågan: ”Vad ska jag göra?” I krig och kärlek är allting tillåtet. Nöden har ingen lag.
Det man ska göra är att kämpa, vara ett stöd och göra det som den utsatta personen inte förmår: ta sig ifrån problemet, vägleda vederbörande till någon som har kunskapen att förbättra livssituationen. DET INKLUDERAR INTE ATT RYCKA PÅ AXLARNA.

För mig, det värsta är inte att någon dör och faller under jorden. Det värsta för mig, är att se en människa dö levande, slockna. När någon har tappat livsgnistan och lusten att leva. När någon säger det och ignoreras, så vet man helt plötsligt vilka som skulle rädda dig ifrån att falla ifrån ett stup och vilka som skulle vända dig ryggen.
Men, det finns alltid någon som vill rädda. Någon som skulle offra sitt eget liv för en annan. Om man bara har den tryggheten så skulle man våga hoppa.

Jag tänker göra min insats som medmänniska. Ni andra, ni får dö ensamma.



kärlek och respekt

Kärlek och respekt, va?


Kommentarer
Postat av: Jessi Fox

satan vad läker du är!



hahahha.. ja.. eller jag. saker coh ting kommer fan inte till en. man får ta det själv!

2010-03-29 @ 14:13:38
URL: http://jessiljungkvist.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0