Helan och halvan går isär

Jag är slut som artist.
Igår kom jag och mamma hem till Orsa efter att ha varit hos mormor i två dagar. Att se mormor som hon var smärtar verkligen i min själ. Agneta Sjödin snackar om att hennes hjärta har brustit för "kärlekens skull" men hon kan dra något gammalt över sig. Det hjärtat som finns i min kropp läcker blod som flyter runt i kroppen och inte vet vart det ska ta vägen och det finns heller ingen plats. Jag kan inte med ord förklara min sorg över att se mormor så kass. 
Jag har gråtit mig själv till sömns två dagar i rad och igår morse vaknade tårarna med mig och jag kan inte hejda dem. Jag tänker inte hejda dem!
 Att karma är en jävla fitta, det har jag ju fattat nu. Om det är så här ett liv ska sluta för en sådan fin människa, så är karma-en-jävla-fitta min nya bibel. Värst av allt är att jag ingenting kan göra. Jag har ringt och fixat med lite grejer för att underlätta mormors vardag men hennes kropp kommer inte att bli bättre. Att hon förändras psykiskt kan jag inte ändra. (Hon har visat sina första demenssymtom också.)
 När jag stod på hennes balkong och drog i mig andra ciggen på rad, så kändes det konstig att vara där. Det kändes som att jag var hemma hos en främling. Jag går en tom, stirrande blick till mötes.. Visserligen inte hela tiden men hon har tappat gnistan. Det där som utmärker en person. Karaktärsdrag har hon kvar men fortfarande inte mormor.
"Hon är gammal" säger de till mig. Jasså? Jag trodde att hon hade hela livet på sig.
Det här handlar fan inte om att hon är gammal. Det här handlar om att en person jag håller kär är på väg ur tiden.

Jag saknar henne hela tiden och det känns som att man får sörja i omgångar. Hennes liv är inte slut ännu men jag vet att det kommer. Det är resan dit som smärtar mest. Av hela mitt blödande hjärta hoppas jag att hon dör fort. Jag hoppas verkligen att hon slipper lida mer än hon gör nu.
Det gör så DJÄVULSKT ont. Hur fan kan kärlek till en annan människa göra så ont?

Kommentarer
Postat av: Anders J

Min egen mormor gick ur tiden för inte så länge sedan så jag känner igen situationen, men jag satte aldrig ord på situationen, det vilsna och smärtan som du gör - något som jag ångrar i efterhand - kanske man hade mått bättre idag. Who knows?

Jag tänker inte säga att jag vet hur du känner, för det gör jag säkert inte eftersom vi alla är olika, och även om situationen är liknande så avstår jag. Det enda jag kan göra är att dela din sorg på avstånd, hur mycket nu en okänd människas sympati må vara värd, och du ska bara veta att jag ibland tänker på er och det starka band ni tycks ha.

Guld värt.

2011-04-14 @ 08:30:39
URL: http://andersfrihamn.wordpress.com
Postat av: Anders J

sv: Bra att det känns bättre och dum ska du absolut inte känna dig, det är bara mänskligt att bry sig och att bry sig lite extra är ju bara bra. Personalen ska göra sitt jobb och skapa en så bra situation som möjligt för din kära mormor, det bara är så.

Det där om rädsla för känslor känner jag så väl igen från min egen familj men jag tror det är nyttigt att bejaka vad man känner, innerst inne, annars blir man som en känslokall mur till slut och jag lovar, det trivs man inte med. Fortsätt vara känslomänniska, jag avundas de som har den naturen liksom. Önskar jag var lite mer sådan.

2011-04-14 @ 11:38:56
URL: http://andersfrihamn.wordpress.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0