Rabarbersvaj

Idag är jag sådär äckligt sentimental. När man ser tillbaka på gamla, fina minnen man har med människor som inte finns i ens liv längre. Well, de finns ju där på ett eller annat sätt men inte på det sätt som jag hade önskat. Jag undrar liksom om man någonsin får sona klart sina brott eller om man ska få lov att plågas för resten av livet för misstag man en gång begått? Det här med att få en andra chans ligger ju hos den andra människan. Upp till bevis ligger hos mig. Så, om jag svär eden om att jag är redo att visa mitt allra bästa jag, skulle personen i fråga ge mig min chans? Jag kan inte rå för att jag saknar vissa personer (Och för att glädja mig själv inbillar jag mig att det är ömsesidigt.)
 Det är inte som att jag försöker göra något åt saken heller. Jag försöker ju inte ta kontakt.. Eller jo, jag försökte fast jag tror inte att personen i fråga är mottaglig. Nej, jag tror att hon är för trångsynt för att överhuvudtaget överväga detta.. Och jag förstår henne, faktiskt.
 Det handlar i stort om en gammal vän, som jag har nämnt tusentals gånger i den här smörjan so called blog. En dagbok på internet, där ingen annan fattar vad jag skriver om, förutom jag. Speciellt inte när man är så här kryptisk och mesig. Å andra sidan vill jag inte utsätta vederbörande för en kris där jag möjligtvis blottat dennes existens här mot hennes vilja. Hur personen nu i fråga skulle få för sig att veta av detta inlägg. Pfft, händer ju inte. Därav min mesiga inställning till anonymitet - Ack så viktigt att få vara nobody i någons blogg på internet. Hellre det, ibland, än att vara somebody. Det blir mer utpekat och hostilt på något sätt. Ey, jag vill inte ingå i det här vanliga bloggvärlds- fenomenet där man hänger-ut-alla-för-att-skapa-konflikter-och-göra-det-öppet-för-alla-intrig-knarkande-människor. No, big fucking no. Det här är iofs inte något hostilt eller utpekande.. Det här är snarare en inbjudan till: Hej, bli min vän igen. Hejdå.

Bra, ännu ett helt meningslöst inlägg som ändå inte gav mig särskilt mycket. Förutom att det svart på vitt framgår tydligt att jag är en riktig mes - Och det kan jag leva med. Tror jag.. Or else, what to do?

Kommentarer
Postat av: Anders Jolle

Relationer. Jobbigt. Låter helst bli faktiskt.

2011-04-08 @ 19:15:54
URL: http://andersfrihamn.wordpress.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0