Skit ner dig så får du randiga lår

Jag är beroende.. Inte bara av ciggaretter utan också av människor som inte är bra för mig. Jag är nog lite av en masochist. Någon annan "rimlig" förklaring har jag inte till varför jag fortsätter snurra i en ond cirkel som en död hamster.
 Jag var till läkaren idag för mitt öga/ögon, igen, och efter att snart ha stämplat upp till ett högkostandskort på 5 månader och lagt ner åtskilliga hundralappar på vård (Eller "utebliven" vård eftersom att jag inte har blivit frisk eller fått någon som helst diagnos - Allting är ju så diffust) och jag fick den här gången träffa en ny doktor då min ordinarie doktor var upptagen. Efter 3 minuters samtal med den här kvinnan bröt jag ihop. Jag grät och tårarna stod rakt ut. Det är nog inte bara en ny ögoninflammation (Eller vad bövelen det nu är?!) som gör att jag känner mig svag och liten. Hela kroppen håller på att överge mig, både fysiskt och psykiskt. Jag känner alla möjliga olika symtom som tyder på att jag är nedbrytbar och inte längre odödlig.

 Jag har blivit negativ, jag gnäller bara och jag vill helst av allt bara vara ifred. Det här är också ett problem då man omges av människor som inte vill låta mig vara ifred utan måste fortsätta kväva mig. GE MIG TID, men nej. Icke! Jag har ingen tid över till andra och allra minst till mig själv.
Allt mitt engagemang är borta och jag bryr mig inte om någonting längre. Om jag snavade på en matta nu skulle jag förmodligen ligga kvar där tills jag växte fast.
 Jag har flippat/gått lös/haft ett nervsammanbrott och skrikit mig högröd. Så gör inte en person som mår bra och jag är så väldigt medveten om det men det är fan så mycket svårare att hålla inne känslor som legat och grott i månader än att gömma det i ryggsäcken ett par månader till. Till slut säger det bara POFF! 
Jag är disträ och glömmer saker, som om jag ständigt är i en bubbla där jag inte riktigt ingår i den riktiga världen, jag känner mig inte "närvarande".
Huvudet känns som en stor cocosboll där allt är bara är geggigt, brunt och smakar kaffe. (Jag är rena termosen när det kommer till kaffe och det påverkar ju inte stressen mindre..)

MEN, jag vet egentligen vad jag måste göra och jag har bestämt mig för att bli kvitt den här stressen. Allt är bara frågan om hur, var och när. Jag är duktig på att skjuta upp saker också men jag vill må som jag gjorde förr, då allt bara var glädje. Jag vill inte vara en bitterfitta, brydebritta eller rulltitta. Jag vill stå på de godas sida.
Det här kommer att kräva terapi. Åtminstone en hemmagjord. Struktur men inte tidsbegränsad, göra något när man verkligen känner att man har all tid i världen, göra sig av med negativ energi i form av olika skepnader, börja promenera och komma ihåg att äta ordentligt med varierad kost för att inte tappa vitaminer och mineraler.
Så, nu kan jag börja livet va?

Kommentarer
Postat av: Anders J

En helt ny bild av dig som träder fram i den beskrivning du ger och jag kan bara säga att jag känner igen mig så väl i det du skriver.

Utåt sett är jag en glad fan som älskar att diskutera med i stort sett vem som helst och ja, det är ingen lögn, men ändå har jag också en sida som inte många vet om. Att mitt självförtroende i mig själv inte är så bra, att jag grubblar för mycket och blir allt mer deprimerad av det. Jag ser ingen större mening med varken mitt liv eller att gå upp på morgonen för vem skulle egentligen orka bry sig om jag låg kvar och inväntade en sockerkoma? Men utåt sett syns inte ett spår av detta och den enda anledningen till at jag inte gör handling av mina tankar är min hunds skull.

Hur som helst, jag har tills helt nyligen förstått att jag faktiskt är deprimerad och min livssyn är allt annat än ljus och jag har börjat få samtalsterapi, vilket är skönt och mitt råd egentligen är att du själv borde se om du kan fixa något liknande, innan det går för långt och ekorrhjulet är igång alldeles för fort. För jag tror på dig och jag tycker att du är värd ett gladare liv än vissa har fått. Så unna dig själv lite hjälp. Det kan hjälpa mer än vad man kan tro att bara få prata med någon utomstående :)

2011-08-02 @ 23:01:10
URL: http://andersfrihamn.wordpress.com
Postat av: Anders J

Svar: Nej något Sätra blir det nog inte, men det där med att ha telefonen på ljudlös verkar som en bra idé. Ibland får vi mycket på oss som tynger oss men kanske det ligger en sanning i talesättet att livet aldrig ger oss mer än vi kan bära.

Sköt om dig min vän, ta hand om dig och våga ta lite egentid emellanåt. Jag tror att alla behöver det ibland oavsett ålder, och vi vill ju att du ska hålla ihop i minst några år till, eller hur? ;)

2011-08-03 @ 11:22:03
URL: http://andersfrihamn.wordpress.com
Postat av: Amela

Att inte känna sig närvarande, sammanbrott, bubbla... känner igen mig i detta. Utöver det även förvirrad, tom och lite ensam (LITE?? vågar inte ens erkänna ser du).... men det går över intalar jag mig. Det gör det för dig också!

2011-08-03 @ 21:24:50

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0