Dansa på kaffe!



Jag spillde ut kaffe i morse och klev i det.. Jag är inte förvånad över händelsen (Inte ni heller.. Ni känner mig vid det här laget) men det jag undrar över är: Vart är min femte tå?
Min allra käraste Sandra länkade denna på FB, som skulle få mig att känna mig lite mer normal efter att ha spillt kaffe på golvet. Vissa har nämligen ut kaffe med flit för att kunna dansa på det, men det får man tydligen inte.


Kommentarer
Postat av: Sandra

Åh men tack för tipsen du, det med fotoappen lät hur grym som helst :D (och ficklampan kan vara bra att ha ja ;)

2011-03-31 @ 13:02:27
URL: http://messydiary.blogg.se/
Postat av: Junie

Haha av någon anledning fick jag upp ordet påtår i huvudet. Fast i det här fallet passar nog fyrtår bättre ;)



sv: Då tycker jag att du ska se den filmen! Inte bara för att mr Depp är hetare än någonsin utan även för att den faktiskt är riktigt tänkvärd.



Hm, då kanske oxascand är snäppet vassare än sobril för jag har 25 mg och jag blir liksom bara lugn och avslappnad. Tog till och med dubbel dos härom kvällen och somnade visserligen ganska snabbt men kände mig absolut inte hög. Men alla reagerar ju olika också, plus att jag väger 65 och har ätit rätt så bra under tiden jag tagit dem. Det kan säkert göra skillnad.

Hade du en ätstörningsdiagnos eller var det odiagnosticerat? Typ ätstörning UNS eller? De antidepressiva jag äter heter Fluoxetin och har även visats vara effektivt mot bulimi, men då i en högre dos än jag tar för tillfället.

Ja, det står till och med i biverkningsförteckningen att självmordstankar kan öka om man haft det innan, jag blev lite rädd när jag läste det men det är inget jag märkt av som tur är.

Jag tror absolut att terapi är bättre än mediciner, men det tar ju längre tid och då kan det vara bra att medicinera under tiden (om man hittar någon medicin som hjälper dvs.).

Jag är född -89.

Ja, jag fick bara 25 tabletter sobril utskrivna, och redan efter fem dagar ringde läkaren mig och sa att jag skulle börja trappa ned. Så jag lär inte få mer sobril utskrivet gissar jag, men det är väl lika bra det eftersom jag hört att man som bulimiker är särskilt sårbar för missbruk av olika slag. Kände du av att du blev beroende av dina oxascand? Jag kan verkligen inte sova de nätter jag inte tar sobril, men jag tänker mig att det kanske vore bättre om jag fick sömntabletter av något slag i stället nu när ångesten gått ner en aning, eller sömntabletter kanske också är beroendeframkallande, vad vet jag.

Jag går individuell kbt mot min bulimi och nu även mot depressionen inbakat i samma terapi. Har gått kbt i grupp förut i Uppsala, och det funkade bra men jag föll tillbaka rätt hårt strax innan den avslutades och då kändes det liksom kört men jag fick bli skickad vidare till enheten här i Örebro när jag flyttade hit i höstas.

Den terapi jag går nu är riktigt bra, min terapeut är helt underbar och bryr sig verkligen. Jag går dessutom och äter lunch med en matgrupp en-två ggr i veckan för att träna på att äta tillsammans med andra och för att få en bra bild av hur normala portioner ska se ut. Kbt går ju ut mycket på att man ska få information om sin sjukdom och verktyg för att hantera t ex hetsätningsimpulser och viljan att hoppa över måltider och sånt. Och så får man hemuppgifter, typ att föra matdagbok och olika sorters problemlösning som har med ens livssituation att göra. Min terapeut ställer många frågor om hur jag känner i olika situationer, vad som händer med mig, varför jag tänker på olika sätt... och så har vi jobbat en hel del med att orka stanna kvar i obehagliga känslor i stället för att fly ifrån dem, att tillåta sig att gråta när man är ledsen t ex.

Vad gick du för terapi?



Det blev en lång kommentar det här... om du vill kan du få maila mig i stället, om du tycker det är obehagligt att skriva personliga saker i kommentarer. För min del har jag absolut inga problem att svara på såna här frågor, jag ogillar starkt det tabu som tyvärr finns om psykiska problem än idag. Men som sagt, det finns där. Konstigt nog. Man kan ju tycka att de flesta ändå borde ha någon erfarenhet av psykisk ohälsa. Jag har läst att var tionde person blir deprimerad någon gång i livet.

2011-03-31 @ 13:24:32
URL: http://sockeriogat.wordpress.com
Postat av: Bambi

/Svar/ tack så mycket <: jag har funderat på det väldigt länge, och jag gjorde faktiskt en tutorial en gång men den gick inte att ladda upp för den var för stor, så jag vet inte hur jag ska göra riktigt haha :P

2011-03-31 @ 14:40:53
URL: http://baambis.blogg.se/
Postat av: Anna

Haha ja! Men det är ju det :) Får se om jag vågar ha den utan nåt linneunder i sommar! Den finns i rött och vitt också :)

2011-03-31 @ 15:57:53
URL: http://aannabelle.blogg.se/
Postat av: Chitty-D

svar: Hej! oj jag måste ha glömt, kan du påminna mig? ;O

2011-03-31 @ 17:07:50
URL: http://chitty.blogg.se/
Postat av: Bettan

svar: hahahahah, ska nog inte va så, men ibland äre ju så ändå, att man inte kan sluta fundera på nåt:)

och jag har fortfarande melodin på låten i huvet, skulle ha sjungt en mening för dig, så du kanske hade känt igen den haha...

så frustrerande

2011-03-31 @ 17:34:34
URL: http://roseofdespair.blogg.se/
Postat av: Sandra

Hm, minns inte om jag svarade på din förra kommentar?



Hur som helst, jag är inte från Iran :)

2011-03-31 @ 18:44:04
URL: http://messydiary.blogg.se/
Postat av: Junie

sv: Det är nog många som genomgår någon slags kris i tonåren. Många som mår dåligt. Tur att du tog dig ur det, borderline och bipolaritet är väl båda sådant som man får tampas med resten av livet om man får en sådan diagnos. Du borde ha fått byta terapeut när det inte funkade, klart att man inte får förtroende eller respekt för någon som är svagare än en själv i en sådan situation. Du borde ha fått träffa någon som är van vid att prata med "besvärligare" patienter om jag nu får kalla dig så. Det har varit lite disussion om huruvida jag har panikångest eller inte. Jag har stark ångest som kommer i attacker och känner igen många av symptomen som står för panikångest, men det är inte så starkt att jag tror jag ska dö och jag har inte börjat undvika särskilda situationer pga det så i nuläget vet jag inget annat än att det är ångest helt enkelt.

Terapi har nog mycket med inställning att göra, tror man att det ska hjälpa så är det förmodligen större chans att det gör det också. Om man inte tror på det så anstränger man sig ju knappast heller då. Men bra att du hade snappat upp en del som du kunde ha nytta av senare :) Jag tror att ibland när man mår riktigt dåligt så är det lätt att lura sig själv att man faktiskt inte vill må bättre. Eller att man inte förtjänar att må bra. Depressiviteten blir en del av ens inre personlighet som man till slut känner sig trygg med. Jag har ingen aning om vem jag skulle vara om jag mådde riktigt bra idag. Men jag har börjat tycka att det känns spännande, att se vem jag blir.

Det där med att det blev bättre när din kompis dog, kan det kanske vara så att det blev en så stor påfrestning att det liksom fick allting att gunga till så att livet gjorde en helomvändning? Eller att du började uppskatta livet mer för att du insåg hur skört det är? Kanske inte alls så, det var bara tankar som ploppade upp när jag försökte sätta mig in i situationen.

Jag har också märkt av det där, att när man väl får höra att man är sjuk så blir man genast så mycket sjukare. Kanske en kombination av placebo och att man faktiskt tillåter sig att må dåligt när man vet att det är okej för att man kanske har en sjukdom. Att man får det bekräftat, att det inte bara är nån "fjortisdepression" man går och bär på, vad nu det är men det är ett ord jag har fått kastat på mig och det satte sig djupt.



Ja jag har bulimia nervosa och depression, det är mina diagnoser. Klart och tydligt. Det enda som är oklart är som sagt det där med ångesten.

Jag vet faktiskt inte än om fluoxetin funkar för mig, jag har bara börjat på lägsta dosen än så länge och kommer förmodligen behöva höja den. än så länge känner jag inte mycket till effekt i alla fall, förutom att jag fått höra att jag inte lika tydligt "rör mig och pratar i slow motion" längre. Jag hade ingen aning om att jag faktiskt gjorde det tills jag fick höra att jag inte gör det längre.

Jag spyr ibland, men har aldrig gjort det särskilt ofta. Aldrig varje gång jag har ätit eller hetsätit, det har mer gått i perioder liksom. Oftast försökte jag träna bort det i stället. Över huvud taget har jag aldrig varit något extremfall. Jag minns när jag började i gruppterapin och lättat kunde konstatera att jag var den i gruppen som satt minst djupt i skiten.

Jag blir 22 i sommar. har haft ätstörningar sen jag var typ 12-13 nånting, men det var ortorexi först och utvecklades inte till fullständig bulimi förrän för två år sedan och först då fattade jag att jag behövde hjälp. Jag var också vegetarian förut, blev det redan när jag var 13 år. I höstas började jag äta kött igen, för att jag insåg att vegetarianismen var en del av min sjukdom. Tyvärr. Men jag äter fortfarande ofta vegetariskt, dels av etiska skäl och dels för att det är vad jag är bäst på att tillaga eftersom det är vad jag alltid har gjort.

Därmed inte sagt att alla vegetarianer är ätstörda, så är det ju knappast. Det gäller kanske bara att vara uppmärksam på sig själv, om man nu vet att man har en sårbarhet för att få ätstörningar (vilket man alltid har om man en gång har haft någon form av ätstörning). Om du frågar dig själv varför du är vegetarian, och helt ärligt kan svara att det inte har det minsta med vikt eller nyttighetstänk att göra så är det ju lugnt :)

2011-03-31 @ 23:01:22
URL: http://sockeriogat.wordpress.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0