Svensken i sitt esse

Det är alltid lika roligt att höra vad människor från andra länder har att säga om svenskar, vad vi svenskar gör och säger i olika sammanhang, som vi själva inte är medvetna om.
Det är inte sällan vi svenskar har åsikter och funderingar kring andras kulturella beteenden när vi själva befinner oss utomlands. Man tycker att italienare bara är ett enda stort svart, backslick med "Ciaooo beeelllaaa", Barilla och pesto. Mycket djupare än så blir det sällan inte, fastän det är mycket mer. Finländare har fyrkantiga, blåa ögon, är aggressiva och dricker rödtjut. "Perkele!" Sen vet man att de inte har mycket till övers för oss svenskar heller.
Den här primitiva uppfattningen kommer att röra även svensken.

Jag fick höra om en tämligen lustig grej av kvinnlig bekant, ursprungligen från det forna Jugoslavien som flyttade till Sverige i slutet av 80- talet och försökte göra sig bekant med Sverige genom att gå runt på stan lite. Det var vår, solen lyste och värmen började så smått smyga sig på människorna. Det var nästan tomt på gatorna men när hon började se sig om kunde hon se alla de saknade människorna stå och blunda, stående med ryggen mot husens alla väggar. Vad fan gör de? Tar de en siesta eller väntar de på bussen..?
Det tog henne en ett tag innan hon fattade att folk solade och att folk i Sverige vill ta vara på den sol man får. Så är det mars och solen lyser, så kan man vara säker på att svensken står slickad mot någon husvägg.
(Det har jag aldrig tänkt på, ärligt talat men om man ser sig om lite extra runt den här årstiden så kan man bevittna detta faktum).
 
En annan rolig sak hon berättade var "det svenska draget" hon inte kunde begripa sig på. Vad är det med den konstiga överläppen? Den är alldeles svullen. Det är framförallt män som har det.. Det är väl så svenskar ser ut bara, tänkte hon men med tiden fick hon höra talas om "snus".

"Tick tack". Varför säger alla "Tick tack?" Vad betyder det? Om man inte är van att höra det svenska språket, så pratar svenskar väldigt fort och det är lätt att man missuppfattas. "Tack tack" är det hon letar efter. (Och det är något jag får höra ofta, som svensk, att vi tackar för mycket. Vad vi än gör, vem vi än pratar med så tackar vi gärna flera gånger om).
Det är faktum, när man börjar reflektera över sitt beteende.
Pratar jag i telefon med någon i kundtjänst eller någon man inte känner, så nog fan slinker ett par hundra "tack" ur en. Och man kan ju börja undra varför.
Har man en riktig anledning att tacka, så ska man ju givetvis göra det men annars..? Tick tack. Pix pax.

Sen att svensken är konflikträdd, "lagom" och har svårt för att komma med direkta besked.. Det stämmer väl också till viss del men alla är ju inte likadana. Ville bara poängtera det.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0