I wear black until I find something..

..darker.
 
Människor ska inte bara ur tiden, de skall under jorden också. Innan begravning och urnsättning genomgår man en viss typ av sorg innan bearbetning börjar. Själva friden börjar inte förrän allt detta är klart heller, så just nu befinner man sig i limbo känns det som. Och då kommer vi just till det: begravning. Lite mer än ett dygn har gått och man ska redan börja titta i det vita arkivet som mormor hade, uppfylla hennes önskningar. Hon vill ha det enkelt, inget krimskrams. Sen kommer klädkod - Vad ska man ha på sig, vett & etikett, svart eller vitt.. Eftersom att hon själv inte angivit något går man automatiskt på en sedvanlig.
Det här har jag inte riktigt någon erfarenhet av.
 
Jag var i alla fall på stan häromdagen och råkade springa förbi en klänning på rea som jag lade märke till trots att den egentligen var urtråkig. Begravningstråkig. Komplett svart som når upp till axlarna, lite längre än "korta armar" och snäv fast inte korvskinns- tight. Jag provade den aldrig. Varför skulle jag? Men så efter allt detta och tankar runt begravningen fick jag för mig att prova den. Och jag köpte den. Jag kände inte igen mig själv. Jag kände mig som prinsessan Victoria, klädd sådär i lagomt tantiga kläder men ändå med lite.. Klass.
Klänningen är som gjord för ett avsked. Ha den en gång och aldrig mer. Jag känner verkligen för att köra en tradiotionell begravningsklädsel; Svart. Nästan så tradiotionell att jag bär en hatt med flor.
Till den här klänningen skulle jag tänkas ha en medaljong i guld som jag har fått av mormor. En medaljong hon har haft sen urminnets tider. Jag måste säga att det är synd att den inte är silver, för jag passar verkligen inte i guld.
 
Jag har ett önskemål att framföra en bit på piano men samtidigt så kan jag inte med. Även om låten sitter när jag sitter och spelar själv, så kommer det med all säkerhet att brista när jag väl sitter i kapellet.
Det får blir något att fundera över. Om jag ändå har önskan att göra det och mormor har/hade en förhoppning om att vi skulle framföra musik, så kanske man borde göra det. För henne. Men då blir det en bit på piano och ingen sång, för då gråter änglarna.
 

Kommentarer
Postat av: Emma Vestergaard

Om ni önskar så kan jag bjuda på en sista sång i kapellet.. Hör av dig isåfall..
Kram!

2012-06-25 @ 13:21:23

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0