Reaping death

I'm alive so far. Sitter på den segaste jävla internethastigheten sen gamla tidens modem med 56 kb/s, för att jag förbrukat min datamängd denna månad (Det gjorde jag redan första veckan jag var hemma). Om två dagar blir allt som vanligt igen. Därför har min uppdatering här varit skamligt dåligt. 
 
 Jag har bara ramlat en gång sen sist jag skrev. Jimmie var här när jag råkade ut för den där vingliga stolen igen och han sa att det tog så lång tid för mig att ramla att han hann fundera på om han skulle hjälpa mig eller inte. Ha, som om jag försökte trotsa tyngdkraftslagen på något sätt. Han tyckte att jag klarade mig galant själv så han valde att bara titta på och låta sig underhållas. Om jag får fortsatt publik efter det här måste jag dra iväg och införskaffa popcorn. Annars håller inte det här underhållningskonceptet fullt ut. M-å-s-t-e  v-a-r-a  e-n  g-o-d  v-ä-r-d-i-n-n-a.
 
Tog en kaffe med två vänner igår och fick den här i koppen. Ganska kreativt för att vara kaffe!
(Tack till de två, Marie & Michaela, som offervilligt kastade sig efter mig i trappan ner till Barbarella när jag tappade balansen. Att jag inte lär mig att jag inte kan hoppa jämfota än..)
EN vecka kvar på gipset och sen är jag kaxig igen.
 

De handikappades rätt i samhället

Om något händer i livet blir jag som en insnöad trähäst med all fokus på det som händer just nu. Just nu är det jag och foten. Eller själva foten är inget bekymmer utan det som drabbas utav foten. Jag liksom gnäller över ett handikapp som snart kommer att vara över snart men som fullständigt tar all energi och fokus från allt annat.
 
 Jag har varit ute och handlat lite. Faktiskt varit nere i självaste jävla Nordstan, för att min mamma ville ha handlat något och för att jag behövde kolla en grej som jag ändå inte ville ha i slutändan för att det här s.k välfärdssamhället "kräver" att saker och ting ska vara så jävla dyrt & pråligt. FUCK NO! DIY all the way eller handla från USA. Det är det nya. Sveriges sketna handel kan Reinfeldt och Borg dela på röv mot röv. *Frustar* Skönt att få det sagt. 
 
Jo, när jag har varit ute och studdsat i affärer (Inte så där farligt mycket men lite grann. Man har ju faktiskt ärenden att göra trots att man blir "sjuk") så har jag fått komma till insikt med att jag är en av dem som måste hålla sig till de gråa stora knapparna vid alla in- och utgångar. De knapparna som öppnar dörrarna automatiskt. Förr har jag tryckt på en sådan av ren lathet men just nu är jag verkligen i behov av dem.
Jag är en av dem som har fått en lite annan placering i samhället. En av de där som folk tycker är jobbig bara för att det tar tusen år att få fram plånboken samtidigt som man balanserar på ett ben, för att jag inte tar mig fram lika fort som alla andra och för att jag måste stanna upp, låta de här klena nävarna vila lite från att bära det här kött- och benstycket på dryga 60 kg och därmed blockerar vägarna för de här ivriga jävla svennebananerna. Jag är också den som också flämtar av den ansträngning som krävs av en gammal rökare med lungor som Tom Waits (Drömde om honom förra natten faktiskt. Han sjöng "chocolate jesus" för mig när han kom med tåget och det var en sommardag från 1900- vänster. Ljuvlig dröm. Ta mig tillbaka!).
Jag är fortfarande icke-rökare, skall påpekas.
 
Vi landade dessutom på IKEA under torsdagseftermiddagen. Måste säga att deras handikappsvänliga inställning gav mig tillgång till en rullstol som jag själv kunde köra, och hade jag kört bil lika bra som jag kör rullstol så hade jag nog satsat på en karriär i folkracing! Folk fick akta sig i gångarna. Då var jag jävligt kaxig minsann. Now, I'm not.
 
Jag borde kalla det här för perspektiv- på- livet. Jag är ju egentligen mångfacetterad! Inte efterbliven eller jobbig. Det här ska jag komma ihåg nästa gång jag blir irriterad på någon som inte är lika snabb i vändningarna som jag när jag är på benen igen. 
 
Där ligger den som en kung, den jäveln..
Checka in de snygga knäna! De ser mer förjävliga ut IRL och blåmärkena jag har på smalbenet syns inte riktigt heller på bild.
Äh, vad sägs om att göra som Dr. Lawrence Gordon i Saw? Cut the shit off, bara. För då blir säkert saker & ting bättre..

Mitt liv som.. Bela?

Dagarna går fort här hemma. Det beror till mestadels för att jag ger mig själv saker att göra, förutom det sedvanliga: laga mat, koka kaffe och duscha tills man rinner ner i avloppet för att man inte orkar hoppa upp riktigt än.
 Man skräpar ner mycket när man är handikappad. Jag försöker leka Michael Jordan genom att kasta snorpapper till den där sopkorgen där borta och så har man överskattat sin förmåga att spela basket. Och missar. Varje gång. Så till slut ligger en hög med snorpapper bredvid papperskorgen.
 Jag har glömt att tala om för bloggen att jag råkade ut för en förkylning till råga på den här läka-ihop-tiden som min fot kräver. Huvudet känns som en vakuumpåse som man kört dammsugarmunstycket i och sedan sugit ut all luft som varit där inne. Jag hör ingenting, ögonen tåras och nyser konstant. Det här gör att balanssinnet fått sin en törn och iochmed ett tappert försök att plocka upp alla snortussar, tappar jag balsansen, slår ryggen i väggen och röven i golvet. Så förbannat hårt är golvet att sätesmusklerna troligtvis tryckts in bredvid naveln. För där börjar det bukta ut. Kan också bero på alla hemmagjorda snickers jag trycker i mig för att ge mig en liten dos av endorfiner innan jag trillar av pinnen helt. Jag vet inte och jag har inte hunnit fundera vidare på det.
 Den kyssen jag gav golvet idag var lite bättre än den jag gav igår. Jag hoppade runt på kryckor här hemma och satte ena knät på en stol då stolen gav vika, åkte ner i golvet med mig tätt efter fast jag baklänges. Jag får med mig högra kryckan som i sin tur får med sig en stor vas med mammas fina tulpaner i (Som nu är sopor) som stod på bordet bredvid mig. Vattnet rinner ut på golvet, ner på en lånad bok, systemkameran och allt annat som låg i kring där. Mitt rum hade förvandlats till ett badhus på en millisekund. Jag tager vad jag haver och försöker torka upp allt vatten som sprider sig åt alla håll. Knäskura golv i det skick jag är i? Aldrig mer! Nu är det fan pipmugg på allt hädanefter!
 
Jag undrar.. Lite mer än två veckor kvar innan gipset är väck och hur många delar kommer min hyrsevärd att hitta mig i? Och hur lång tid tar det innan det börjar stinka i trappen av det som är kvar av det här spektaklet?
 
 Jag skrev om det här på fejjan igår och efter det som hände igår kände jag att det kunde vara läge att kasta in handduken men då skickade Therese den här:
 
 
Det är väl det jag får göra.. Fortsätta simma.

Bästa sminktipset

Om man gillar smink och att leka med det, check this shit out:
 
 
Jag var tvungen att prova det och det var verkligen lätt. Viktigast av allt är att man har rätt nyans och ta hennes tips om att använda en brun färg som går mer i grått än i orange.
Se så, syster- yster. Öva!

Bjurslätts lilla kråka..

.. Skulle ut och åka..
 
Det är inte jätteroligt att sitta vid datorn nu när jag måste hålla den handikappade benet rakt ut. Därför låter jag helst bli det och därav den uteblivna kommunikationen. Jag håller mig dock uppdaterad om den övriga internetvärlden med telefonen men som känt totalt avskyr jag att skriva med den. Särskilt om jag ska skriva något längre. Det betyder att all respons kan ha en viss fördröjning med sig och det får man ha överseende med.
 
Just nu är min kära mor här och tar hand om mig. Hittills har hon lyckats pricka in alla hushållssysslor på bara två dagar och om två dagar åker hon hem igen. Buhu. Jag får låta bli att ha kläder på mig här hemma för att inte riskera att skita ner något. För tvätta, det är jag inte kapabel att göra just nu.
 Det är inte så att jag inte går utanför dörren bara för att jag hoppar på kryckor men det är jobbigt att hoppa kråka. Om inte för det ben som just nu får kompensera det andra som jag liksom gömmer bakom ryggen hela tiden, utan också för de här taniga jävla armarnas skull. Pappa tycker att jag ska vara glad, då jag faktiskt tränar armarna genom att hoppa på kryckor. Vill du hoppa på kryckor så kan vi ordna det, har jag lust att svara tillbaka när jag får känna på den träningsvärk som uppstår av balett alá Bela. 
 
Den 6:e februari ska jag ta bort gipset. Känns som en evighet. Tur att Andreas är här och avlöser mamma när hon har åkt hem.

Jump, jump, jump

I natt vaknade jag 5 gånger av drömmen om att operationen var färdig. Varje gång vaknade jag lika besviken. I sista drömmen var jag hos Mitch Buchannon (David Hasselhoff) som bodde i ett hus nära stranden utanför Albanien, där jag haltade runt på min nyopererade fot för att jag glömde att använda kryckorna.
Sen ringde väckarklockan..
 
Väl på sjukhuset fick jag ta på mig ett set med vita kläder och tänkte: Vem fan har kommit på att det här är den ultimata sjukhusklädseln? Jag har mamelucker på mig under den här långa vita skjortan som blottar mina bröstvårtor och ett par strumpor (Som jag lyckades slita sönder) som nådde precis till knäna. Allt jag saknade var strumpebandshållare & en hatt och vi hade haft en Burlesque- showtime. Stavarna (Kryckorna) hade jag ju redan.
 
 När operationen sedan var klar och jag fick ligga på min brits för att vila. När jag väl slumrat till väcker en sköterska mig och säger att hon ska hjälpa mig att gå på toaletten. "Men jag är inte kissnödig" svarar jag. "Men det är många timmar sen du kissade nu". Jaha, det är väl lika bra att jag går på toaletten då, eftersom att du känner min blåsa så pass väl. Det var just i denna stund jag fick känna på hur det var att själv vara patient i vårdens händer där de styr och jag lyder. 
 Jag fick inte stödja på foten heller, så jag fick rent psykologiskt låtsas som att jag hade en stump på vänster sida. När jag väl hade varit på toaletten, hoppar jag ut på ett ben och kryckor. Där möter jag min "granne" som också hoppar på ett ben & kryckor. Där hoppar vi alltså omlott på ett ben, med blottade bröstvårtor i sjukhuskläder och kneehigh socks. Det var som en liten trafikerad gata av handikappade vuxna kvinnor som nickde åt varandra, som man gör i en kryckhoppartävling.
 
Operationen gick för övrigt bra. Och jag kan säga att de två smörgåsarna man fick efter operationen tuggade jag inte ens. Jag svalade dem hela.
 
Samara with short hair..

Operation..

I morgon är det dags att operera foten och för tillfället känner jag mig ganska lugn men i natt fick jag mig i ett spel i sömnen. Jag hade tydligen sagt något i sömnen som var svårt att uppfatta, sen tog jag sats från sängen och sprang in till köket och letade efter Descutan (Desinficerande tvål man ska använda innan operationen) för att jag tyckte mig "komma på" att "Just det, det måste jag ju göra innan jag opererar mig". Det vara bara det att jag var en dag tidigt ute... Och när jag kom på det & liksom "vaknade till" så gick jag och lade mig igen. Vilken idiot, tänkte jag för mig själv. Jag stressade järnet till ingen nytta.
 Det är nog mer press & stress över att råka hamna sist på väntelistan för att jag gjort en sådan simpel tabbe som att glömt att desinficera mig själv, ta bort allt nagellack eller glömma att ta ur alla piercings jag har. Det är inte bara att hoppa på operationsbordet och få saker & ting avklarade. Nej, du får inte äta efter midnatt och inte dricka 2 timmar före operationen. What the fuck? Hur ska jag ens hitta till sjukhuset om jag inte druckit kaffe? Kan vi inte riskera att jag spyr ner hela britsen och sen dör, bara jag får mitt kaffe? Hepp. Inte det.
 Tanken var också att jag skulle få stanna på sjukhuset över natten men det slipper jag tydligen. Tur är väl det. Hur skulle jag annars överleva natten om jag bara fått saftsoppa och smörgåsar att äta? Tacka vet jag onlinepizza.
 
Wish me good luck.

Korsetter

---
 
Korsetter är förbannat snyggt faktiskt i alla dess former. Jag är kass på alla benämningar på dem, dock. Sen tycker jag även att korseletter och bustiers är snyggt också. Det beror på hur man bär upp det och till vad. Jag tycker att det är snyggt att ha korsetter utanpå kläder för att forma kroppen "psykologiskt".

Pang pang, Lucky Luke

Jag tog beslutet att rensa bort lite fölk från fejjan häromdagen. Lite som i en blogg jag läste: Bort med lite gammal skit. Jag är (Eller snarare var) en sådan där feg jävel som inte vågar ta bort någon ifall att någon skulle bli ledsen. Men what the fuck liksom. Om man aldrig hejar på varandra IRL eller ens har träffat varandra (Jag hade visst godkänt förfrågningar från folk jag aldrig träffat och det är inte riktigt min kopp te) - Adiós!
Jag har fortfarande ett par stycken som ligger under en sådan där "Maah, inte riktigt mogen att ta bort än"- kategori. De är som ett gäng finnar som väntar på att få bli gula och mogna, redo att tryckas ut!
 Jag har inget att dölja där men det finns ju de där nyfikna jävlarna som vill utge sig för att vara lojala bekanta men som bara är där för att snoka. Och varje gång gör jag dem lika besvikna. Inte ens info om vilket toapapper jag torkar mig med. Boring.. Och hej då!
 FB för mig är väl egentligen ett litet Twitter- samhälle på nätet där jag vill få ur mig något roligt jag sett/hört och sammanfogas med vänner på olika nunneldejter, fester osv. Nya bilder hamnar sällan där men det händer. Lite som i "intresseklubben antecknar".. Hela mitt liv hänger inte på Facebook. Nej, det gör det inte. Men nej sa jag!

Det där med billig uppmärksamhet

Just nu cirkulerar någon bild på ett par råttor som blivit utsatta för något experiment där man använt sig av Aspartam. Alltså, antagligen är sånt konstgjort skit testat på djur. Vem vågar proppa i folk sådant där utan att se vad som händer? Och sen då? Råttorna blev feta, vilket enligt min kalkyl borde ha gett Aspartam sitt slut redan där men icke. Sedan började man stoppa det i mat som människorna ska äta sen. Och vad hände? Jo, även fölket blev feta. Så, vad var experimentet bra för egentligen?
 
Sen måste jag säga att alla bilder och sånt som indikerar på djurens missförhållanden som sedan cirkulerar på Facebook är bara vidrigt. Har man en konkret ståndpunkt utan det här gamla vanliga "Det här är vidrigt!" (No shit, Sherlock!), så kan man ge fan i att dela vidare sådana här bilder. De är ändå till för att provocera och göra folk förbannade. En liten aptitretare för en fet lunch med "likes" eller "comments". Billigt och dåligt.
Vill man säga något och vara på djurens sida så är en text mer viktig och inte lika provocerande som en bild, även om en bild säger mer än tusen ord. Och om folk ändå inte läser texten, så vill jag mena att de ändå inte är intresserade av innehållet och lät sig bara provoceras av bilden som bara var jävligt, just det, äcklig.
 
Min vision: Ge helt enkelt fan i att låta sig provoceras och bara bli förbannad. Gör något åt det istället. En bojkott eller dylikt har aldrig tagit skada. Allra minst djuren.
Peace! 

The Collector

Jag, Andreas, syrran & hennes kille satt en kväll på Viaplay och kunde inte riktigt bestämma oss för vilken film det skulle bli. Efter en liten "rysk roulette", där syrran snurrade med muspekaren på skärmen medan vi fick säga "stopp", hamnade vi på den här brutala rysare/horror- filmen of doom.
 Filmens första 30 minuter var verkligen dötråkiga och innan filmen satte igång på riktigt och blev riktigt v-i-d-r-i-g, så säger syrran nåt i stil med: "Vad fan, stäng av filmjäveln. Vad är det för kass skit vi tittar på?" Well, den damen var inte lika kaxig 10 minuter senare. The collector är SAW's lillebror. En fet jävla känn-efter-din-empati- film som fick oss alla att vrida oss i soffan med magsyra upp till tänderna, redo att spy ner varandra. (Jag har ju ändå ätit lunch till SAW 3 och den lunchen kastade jag sen då aptiten försvann med en svinblink. Det här är ju nästan lika illa).
 
Filmen utspelas (Som vanligt i amerikansk film) i ett stort jävla hus med vita knutar och en familj som ska råka i luven på ett jävla psycho med någon härlig blandning av olika Freud- komplex (Och ja, det dyker till och med upp bröst i det hela. Bröst som dessutom sitter DÄR. Där i ögonen på alla. Oväntat va'? Vad för film kräver bröst egentligen? En smurf hade kanske gjort det hela mycket roligare fär att bryta av det där äckliga..)

Jag tycker ändå att filmen, trots sitt banala manus, var bra. Det är själva utförandet av alla vrickade homicidium som gör hela filmen. En bra reaktion är ju "Aj som f-a-a-n" och inte "Äh, fan vilken dålig platsdocka de har lagt dit där med dåligt fejkblod". No no no, inte här inte. 
 
Betyg:
 
 

RSS 2.0