Raise up hands, get down on knees

Inom den typen av verksamhet jag sysslar med nowadays, dvs hemtjänst (*inom funktionshinder under 65 år) så innebär det mycket spring in och ur bilar men framförall trappor. Det här får mig att inse hur otränad jag faktiskt är. Jag klarar en trappa utan vemod men efter tredje trappan i full fart börjar benen segna ihop och man önskar nästan att någon stod halvvägs upp för trappan med blåbärssoppa. Alternativt göra som en kille i Rännstensungar: Lägga pannkakor i mössan, springa halvvägs uppför trapporna och sen smocka i sig ett par kakor för att sedan orkar springa vidare. Men nej. 1. Jag passar inte i mössa, 2. Mössa kliar något så f-r-u-k-t-a-n-s-v-ä-r-t. Jag kommer knappt ihåg hur det var att få hårlöss i småskolan men jag minns hur dförjävligt det var med den där mössan vintertid. Därför har jag  nu grott långt hår.

 Då kan man fråga sig vad som hände med mina joggingrundor som jag så flitigt och gladeligen tog då & då? Tja, efter operationen av foten har jag inte riktigt vågat springa men jag kan inte skylla på det längre. I dagsläget är det ren och skär lathet det handlar om. Och brist på skor (Faktiskt). Tänkte att det kanske inte är en helt bra idé att springa i kilklack men å andra sidan har jag ju bestigit mindre berg i ett frenetiskt letande efter en grafittivägg i en skog i närheten av mig i just kilklack. Tanken var inte att jag skulle bli någon bergsklättrare på kuppen men det bara blev så för att jag tänkte ta en genväg (Som alltid slutar med en omväg) genom skogen där den här målningen skulle finnas. Den gången visade jag hur en riktig atlet tar sig an tätt växande skog med handväska tung som bly innehållandes en systemkamera och annat bråte, i jeans tighta som korvskinn och skinnpaj. Jag praktiskt tagit gled nerför små bergskullar/stenar in i högar av brännässlor och rosenbuskar i hopp om att nå fram till slutmålet. THIS IS NO JOKE! Jag fattar inte att inte skogen slukade mig. Jag tog mig ur den här skiten helt utan synliga skador och fann till slut den här väggen med grafittimålning som ändå visade sig vara en totalt flopp! Antiklimax deluxe!
Jag gick hem och la mig sen. De gamla nerverna pallade inte med resan och besvikelsen den bidrog med.
 
Nej, jag tror att jag fixar ett badkort på Lundby och simmar ikapp tanterna med nypermanentat hår istället. Det känns mer sport.
 
Hail!
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0